- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
336

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

336

BIOGRAFEN

H emlaridstonerna

av Waldemar Swahn.

Det dröp som från ett tätt såll ur
dimman. Middagsdagern låg en stund och
darrade över de höga husen som grå falaska. Så
föll skymningen på, plötsligt, nästan utan
övergång. Allt försvann under ett tungt
drypande bårtäcke. Men i nästa ögonblick
svämmade det elektriska ljuset fram ur
butikernas jätterutor. Det var som väldiga
floder vitglödgad malm släppts lösa ur
storstadens inre. Den våta asfalten blänkte och
glittrade. Alla ljud tycktes med ens få
skarpare klang. Spårvagnarna skreko som
nervösa fruntimmer i panikyra. Automobiler
susade om varandra med ilskna vägningar
under hjulen, och överallt i vagnsvimlet
döko tidningspojkar upp med fuktiga
nyhets-packor.

Karl Johansson tyckte att de läto som
mistlurar och att hela detta myller liknade
bränningarnas dån en dag när fartyget
stampar med lekande segel och dimman hänger
på vanterna. Han stannade i ett hörn med
händerna nedstuckna i fickorna. Den ena
hade tagit ett fast grepp kring portmonnän.
När Ivarl Johansson fått tillräckligt många
knuffar och som pålägg en del fula ord vilka
alla läto som ritsch ! ratsch! satte han sig
åter långsamt i drivtakt framåt. Nu
började även gaslyktornas ramper stråla upp. Det
föreföll honom som om det genast gick litet
lättare att andas och som de bistra vecken i
människornas ansikten samtidigt jämnades
ut. För en stund sedan tyckte han det
skrek ett hårt och kallt "ur vägen!" från
strömmen som vältrade fram. Nu var det
äter som om tonen förändrats och ett
uppmuntrande "följ med!" sjöng ur massan.
Karl Johansson lydde rösten. Så
besynnerligt — han kände ännu däcket gunga under
fötterna, och ibland föreföll det honom som
en dröm, att han var fri och på väg hem. I
ett år hade han seglat på "vännen" och
under hela denna tid hade han inte talat med
en landsman. På avstånd hade han några
gånger uppsnappat ett par svenska ord. Det
var visserligen endast svordomar men de
hade ändå klingat i hans öron som musik...

Han undrade hur det kunde se ut där
hemma på skäret, om det drivit in ved med
ostan och om den gamla kon levat över
torkan ; om gubben fått sitt brännvin med
"Irene" från Stockholm och om pängarna
som han skickat kommit fram... Plötsligt
tog gatan slut och han stod på en öppen
plats, där det dånade, klingade, surrade,
väste och trumpetade så öronbedövande, att.
han fick för sig att alla stadens gator
ramlat ut här. Människoskarorna möttes,
brötos av, smälte ihop, förtunnades och
ringlade sedan som långa snabbt glidande ormar
åt alla väderstreck. Plötsligt fann han sig
inklämd i en hop, som sögs fram mot ett
par väldiga ljusglober, blinkande omkring en
jättetransparang, vilken växlade ljus var
minut. Innan Karl Johansson visste ordet av,
rycktes han in i en kö av en galonerad
rödbrusig man som bar en stav med guldknapp.
Framför honom stod en väderbiten, mager
man med ringar i öronen och en bredskyggig
hatt på nacken. Om jag skulle höra mig för
vad det är frågan om, tänkte Karl
Johansson, han kan säkert engelska för han ser ut
som en långfarare, och så stammade han
fram sin uncfran.

Mannen med öronringarna vände sig halvt
åt sidan och betraktade den unge svensken
såsom en newfoundlandshund ser ner på en
taxvalp. När han äntligen svarade, stötte
han långsamt ut orden, liksom han bläddrat
fram dem ur ett lexikon :

— Varieté — vackra flickor — akrobater

— pantomim — akta slanten — efteråt —
känner stället — sättet — kommit som du,
kamrat — mark under fötterna — allt lockar

— hyran slut — man står där sedan — knyt
pängarna under skjortan... Amerika? —
Västindien, svarade Karl Johansson lika
lakoniskt.

— Well, nickade den andre och började
blåsa ut sin navy cut i långa, rytmiska drag.

Karl Johansson visste knappast själv hur
han kom in och sedan fördes genom flera
korridorer och trappor upp till en läktare,

Inkasseringar
Juridiska uppdrag
Soliditetsupplysningar

Svenska Handelsbyrån,

R. T. 152 43. Vasagatan 38, Stockholm. A. T. 1170.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free