- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
337

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BIOGRAFEN

337:

som låg i jämnhöjd med de fyra stora
ljuskronorna, vilka hängde ned från det
kapell-liknande taket. I närheten av honom sutto
några bleka ynglingar med bränt hår och
lysande halsdukar. De tände oupphörligt nya
cigarretter, liksom berodde deras liv på att
de alltid hade brinnande tobak mellan
tänderna. Ett par svullna damer med
vidunderliga hattar och rödsminkade läppar
vinkade åt honom att sätta sig bredvid dem,
men då han endast såg på dem med naivt
oförstånd och avsky, började de gnägga hest
och hånfullt. Karl Johansson önskade att
han aldrig kommit dit upp. Han kände
kväljningar i den tjocka luften som var
mättad av dålig tobak, otvättade kroppars
ut-dunstningar och tunga, dåliga parfymer. Det
föreföll honom som om alla dessa ansikten,
vilka grimaserade omkring honom icke
tillhörde levande människor utan voro masker,
liknande dem han såg föras omkring i
procession på en gata i Bombay. Till och med
sjömännen som klungvis stucko fram på
bänkraderna sågo ut, tyckte han, som hade
de nyss vaknat ur ett hemskt rus och nu
gåvo sig på nåd och onåd åt ett inympat gifts
pockande ande. Alla de underliga ögonen
runt omkring satte liksom taggar i hans
kropp. Han ville ut, bort.

Just då brusade musiken fram från
orkestern. Ridåns tunga draperier rasslade
åtskils, och Karl Johansson var i nästa
ögonblick fången i den troMcirkel, som
spände ut sig från scenen. Han kände sig
som förhäxad av al ’t detta nva och
förvirrande som dansade fram för hans ögon —
alla dessa trikåklädda, paljetterade,
sminkade, grinande och sprattlande människor. För
varje nummer steg jublet i salen och när ett
halvnaket, fetlagt fruntimmer i en hatt så
stor som en fartygsratt trädde fram och
sjöng under vilda krumsprång efter vnric
vers började läktarpubliken skråla med.
Endast Karl Johansson teg och stirrade med
stora sömngångarögon på den vämjeliga
uppenbarelsen. Men när musiken spelade upp
introduktionen till följande nummer hajade
den unge svensken till. Ur de många
stråkarne, ur hornen, ur slaginstrumenten
trängde toner, vilka, läto som bekanta röster
långt bortifrån. Först kommo de försagt
viskande. Men Karl Johansson hörde dem
ändå. Han fick klart för sig, att det var
honom, endast honom de gällde. Så svällde de
ut, och det blev hembygdssång,
sommarnattseko och handklaverstrall. Karl
Johanssons hjärta började hamra och spränga i
bröstet. Vad skulle nu komma? Plötsligt
rasslade de tunga sidengardinerna åtskils

och in på tribunen dansade en smärt flicka
i dalkulledräkt. Karl Johansson reste sig
raklång från bänken. Det ropades bakom
honom, att han skulle sätta sig. Men han
hörde ingenting. Orörlig stod han kvar med
lysande ögon. De tjocka, sminkade
kvinnorna började skratta ut den dumme
sjömans-pojken, men i deras trötta ögon tändes
samtidigt en undran, varikring växte upp några
oklara minnen av en tid framför vilken låg.
ett mörkt brett svalg. Någon ryckte honom
i rocken. Han märkte det inte. Till
slut-tröttnade man på sina försök att få honom
ned. Det där numret artade sig just inte till
något märkvärdigt! Han kunde gärna få
stå där och gapa, den galningen.

"Den svenska näktergalen", som hon
kallade sig på programmet nåde just inte
mycket kvar av sin röst. Men det begrep icke
Karl Johansson. Han tyckte tvärtom, att
hon sjöng överjordiskt skönt, och den lille
sjömannen kände sig alltmera rörd och
tacksam över den brygga hon byggde för hans
tankar med sina folkvisor. Då numret
var-slut, klappades det på spridda ställen nere på
parkett men läktarpubliken förhöll sig
likgiltig. När Karl Johansson såg sig omkring
med strålande ögon fann han att han var den
ende där uppe som applåderade. I stället
mötte han gäckande ögon och medlidsamma
leenden. De tycktes ha roligt åt honom
varenda en. Den lille svensken blev lika blek
som han nyss varit het och röd. Hans ögon
blixtrade och händerna knöto sig. Han var
nära att rusa på den närmast sittande, en
rödhårig bängel med ful uppsyn, men ban
häjdade sig i sista ögonblicket, knäppte alla
knapparna i ytterkavajen, skrek "usla pack"
så högt han förmådde och sprang så på
dörren.

Karl Johansson förstod inte riktigt, ’ hur
han lyckades leta reda på artistingången i
den stora byggnadens labyrint, han bara
mindes, att han nödvändigt ville träffa
flickan i dalkulledräkten och att han slutligen
fann rätta vägen. Visserligen höll han på
att bli utkastad, då han djärvt öppnade
dörren till det förbjudna området, men hur det
var, släppte scenbetjäningen omsider
skrattande in honom, varefter han i skämtsam
procession fördes till "Den svenska
näktergalens" klädloge. Efter en stunds
parla-menterande, varunder Karl Johansson hörde
en gäll och obehaglig kvinnostämma skrika
något, vilket fortfarande lät som ritsch !
ratsch ! knuffades han in i en liten kabyss
som huvudsakligen fylldes av en stor spegel
och en mängd klädningar, vilka hängde i
flera varv på väggarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free