- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
352

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

352

BIOGRAFEN

Släckta fyrar.

För ((Biografenit av Gunnar Berndtsson.

Havet låg gråsvart under mörk, hotande
himmel. Sjöar rullade mot land, brötos mot
våg-slagna stup, splittrades i milliarder pärlor, stego
mot höjden och föllo åter mot djupet.

Molnbankar sköto upp i väster. Vinden
växte. Regndroppar började falla.

By efter by sopade fram över havet, som
oroligt hävde sig. Rörelserna blevo allt
kraftigare och snabbare eftersom vinden tilltog i
styrka. Vågorna slungades våldsamt mot
strandklippor och skär, och bränningarna
dånade. Regnet öste ned. Dropparna slogo mot
vattnet.––

I fyrmästarens stuga, som låg på en höjd
bakom fyren, satt familjen församlad kring
bordet i kammaren, för att åhöra predikan.
Under lugnt väder brukade de segla in till östaden
för att där i granitkyrkan öppna sina hjärtan för
stormarnas och alltets Gud, men på grund av
det mer och mer tilltagande ovädret måste de i
dag hålla sin andakt hemma.

Den gamla fyrmästaren satt vid bordets ena
kortända och läste högt ur postillan. Mitt emot
honom satt hustrun och bredvid henne två flickor
i tjugoårsåldern.

Gamlingen läste kapitel efter kapitel med
hård om ock något bruten röst, och åhörarna
tycktes lyssna med ett intresse, som var större
än vanligt, dels på grund av den olycka som
hotade all världen, men kanske mest därför, att
ende sonen, en pojke på aderton år befann sig
på sin första sjöresa.

Timma efter timma gledo hän och slutligen
slog gamlingen igen boken, knäppte ihop
händerna och läste Fader vår och Välsignelsen.
Så reste alla sig från bordet och kvinnorna
gingo tysta till sina sysslor i köket medan
gamlingen tog sin mössa och gick till fyren.

Stormen tilltog i styrka. Regndroppar och
vindar piskade havet. Bränningarna brusade
och skummet stänkte ända upp till fyrens sockel.

Den gamle betraktade skådespelet och
skakade på huvudet. Var sonen på sjön nu, hade
han det svårt, menade han. — Men «Måsen«
var destinerad till Fjordhamn och måste passera
hans fyr, som nog skulle vaka och visa vägen. —

Denna sista tanke ingav honom mod och lugn
och säker gick han uppför tornets spiraltrappa.

Sedan han sett efter att allt var som sig
borde, slog han sig ned på en bänk och
återtog sina meditationer.

Det förflutna passerade revy för hans ögon.
Han såg sin första sjöfärd, mindes sin första
vistelse i den engelska kolstaden, alla flickor
han träffat och skojat med, utan att därför
glömma henne, som väntade honom på fisketinget
vid hemkomsten, minnes återkomsten till henne,
sitt giftermål, den dag då han höll sm son i
armarna, ja allt, allt! Intet hade tiden
förmått utplåna, händelserna hade i stället ristats
djupare i minnet och kärleken till livet hade
vuxit för varje dag. En god, tillgiven hustru,
duktiga barn, frid och ro, och det mäktiga,
stolta, trolösa, trofasta havet runt omkring.
Var då inte livet värt att leva ? Hade han inte
anledning att tacka sin skapare ? Jo, helt säkert.

Och halft omedvetet knäppte han händerna
till bön.–—

Bing, bing ! — Bing, bing !

Klockornas rop rullade över hav och land.

Deras manande malmröster nådde den
gamlas öron och ryckte honom ur funderingarna.

Oförstående vände han huvudet mot staden
därifrån klockornas röster kommo, och gick
sedan nedför trappan och in i stugan för att höra
sina anhörigas mening om Hämtningen.
Inkommen mötes han genast av deras frågor.

— Varför ringer det i kyrkorna ? Vad har
hänt?

— Jag vet inte, men kanske kriget utbrutit.

— Kriget ?



— Vad är kriget morfar ? frågade en liten
par-vel som var hos fyrmästaren i ett ärende för
sin mor.

Den gamle såg på honom och svarade med
låg röst:

— Kriget, mitt barn, är något hemskt som vi
ska’ bedja Gud bevara oss ifrån.

— Ja, men vad är det? envisades den lille.

— Vad — Jo, döden.

— Men vad är döden? fortsatte parveln.

Svenska Handefsbyrån,

R. T. 15243. Vasagatan 38, Stockholm. A. T. 1170.

Inkasseringar
Juridiska uppdrag
Soliditetsupplysningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free