- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
370

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

370

BIOGRAFEN

Morsan.

Vem är morsan? Det är ju gamla
mamma, hemmets goda genius, dess moraliska
kraft, dess glädje och trevnad. Vad vore
vi männer och hela familjen utan henne?
Så länge hon lever och verkar, märka vi
kanske det icke så mycket, men när hon
är borta, känns det så mycket djupare.

I allmänhet saknar morsan den unga
flickans fägring, hon är vanligen till åren,
hon gör ej heller anspråk att synas ung,
hon lever för make och barn.

Vår geniale författare August Strindberg
har i en sympatiskt berättelse, benämnd
Fågel Fenix, skildrat henne. "Han såg
henne första gången i prästgården. Hon var
en blomstrande fjortonårig flicka. Han en
stor yngling. Han blev förälskad, drömde
och svärmade. De förstodo varandra, men
det dröjde många, många år, innan de
kunde gifta sig. De voro emellertid trofasta
och blevo omsider lyckliga makar. Hon
hade åldrats, men hennes dotter hade fått
moderns drag. Denna blev faderns
ögonsten. Morsan, som skötte hushållet och
stod över spiseln, blev mer och mer böjd,
ful och bortglömd.

Men när mannen blev änkling, kände
han först, vad hon varit. Det var icke
endast mammas goda mat och aldrig
tröttnande omtanke ,som han saknade. Nej, det
var bilden av "gamla mamma", som
ständigt stod för honom. Hon var ju så snäll
mot honom och barnen, vilka hon skötte
och uppfostrade. Det var också hon, som
gav honom mod och styrka i arbetet samt
tröst i motgången. Därtill var hon
hemmets trevnad och glädje, och han undrade
mycket, om icke "gamla mamma" ändå
var den Fågel Fenix, som steg så vacker
och så lugn ur den fjortonåriga fågelns
aska, sedan hon lagt sina ägg och plockat
dunet urbröstet åt ungarna och närt dem
med sitt blod, tills hon dog!

Han undrade länge häröver, och när han
äntligen lade sitt trötta huvud ned på
kuddarna för att aldrig stiga upp mer, då var
han viss, att hon var den rätta fågeln
Fenix.

En annan författare, den glade och
humoristiske skalden Sigurd, beskrev en
gång på ett rörande sätt "gamla
mammas" tålamod och aldrig tröttnande om-

sorg för sin unge son, som låg i Uppsala
och lättfärdigt gjorde av med pängar. Med
glädje gav hon honom sin med arbete och
möda hopsparade skärv, allt i hopp att
snart få se honom utexaminerad och
välbeställd häradshövding, kanske
borgmästare i den lilla småstad, där hon jämte en
fattig dotter i nöd och bekymmer tillbragt
sina sista levnadsår. Men han kom inte
förrän allt var för sent.

Efter en glad frukost, som räckt hela
dagen, finner han vid hemkomsten på sitt
bord ett telegram från systern med de få
orden: "Mamma sjuk. Vill se dig. Res
genast hem !

Julia."

Han förstod genast, att det gällde att
taga avsked av sin mor, som han ej sett
på 3 år.

Han viggade till resan och fann vid
hemkomsten den sjuka i yrsel. Han
vacklade fram till bädden och gömde ansiktet
vid hennes fötter. Men ännu i
dödsstunden skönjde det skumma ögat den kära
sonens drag och stammade: "Såå... där
är du ju... Emil... älskade gosse... Tag...
tag i... Emil... det ligger en svår tyngd
på mitt bröst... och Julia orkar inte lyfta
bort den... Tag i... lille älskade gosse... så
går det nog... Det... var bra... att du
kommer nu och tar din gamla mamma... till
dig... för vet du... hade jag fått vänta
längre... så tror jag visst mitt hjärta...
hade brustit... Lvft lite till på stocken...
som ligger på mitt bröst... Emil lille!
Tack... min egen... snälle gosse! Julia...
gå... gå... genast in till Berglfskan och
säg henne, att "nu är Emil riktig...
riktig häradshövding"... Jaså... du
kommer och hämtar oss nu... Jag vill inte
ha något stort rum... Emil... bara en
liten... liten vrå... där jag kan ligga och be
Gud löna all min gosses kärlek... och så
skall du vara riktigt snäll mot Julia...
Stackars flicka... hon rår ju inte för att
hon inte... är... så vacker och så...
begåvad som du... Nej... Julia... inte sill i
dag... när häradshövdingen är kommen...
Vet di i staden, att du nu är riktig
häradshövding? Ah... nu vill jag sova
lite... Nej tack-., gott folk... inte mera
ved nu... nu flyttar jag till... min... son...
hä... rads...höfd...

Det blev tyst med ens. Emil höjde

(||j ; af rakkmfvar etc. utföres af =

\ Hin IM BERGS BOLAG. Eskilstuna.
I) 11 |J 111II y Guldmedalj : Stockh. 1897, Paris 1900.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free