- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
378

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

378

BIOGRAFEN

Ganska lustig är «En lärd afhandling om
Kalfdans», som den lärde Calwus Calwiander
publicerar i Nya löjeliga tidningar. Mycket
djupsinnigt påpekar den höglärde auktorn att
«En kalfdans är en stor sinnebild af lyckan och
de mänskliga sakers ändringar. Poeten säger
derföre ganska sinnrikt:
«Den War tillförne Kalf, som den en oxe är
Oc.h stora Hornen bär.

Man ser derföre att man bör ingenting förakta,
det ringaste kan ofta uppklifwa till största ära
och anseende i werlden : Och
En kjoddige fölung kan blifwa en Häst,
En fjantiger Diekne kan warda en Präst,
sjunger Slarwianus i sina Poetiskt utwalda
sånger.«

Ganska vackert och djupsinnigt sagt av den
store skalden, som i tre kapitel resonerar sig
fram till vad kalfdans är.

«Pro primo: Kalfdans är icke en dans
anställd af kalfwar, hwarken Moraliter eller
Phy-cice«.

Den invecklade och långa avhandlingen slutar
med, att förf. konstaterar, att ((Kalfdans är ett
slags mat, en rätt icke af Gull-KoMjölck utan af
rå Mjölck, til utseende som en tjock Pankaka,
in-wärtes darrande som en ung flicka och icke
obehagligt smakande för en hungrig. (

Den ärade redaktören klargör i ett af de sista
numren av denna tidningsserie, vad uppgift en
skämttidningsredaktör har här i Lvet, några rader
beaktansvärda även för vår tids reda.C.^pr.
— Ack låt oss ej mer dårskap blänka,
Wårt ändamål långt högre är,
På större ting wi böra tänka,
Och rätt förnöja wårt begär,
Men jag mig redan löjlig gjordt,
Jag får förakt, man vill ej hörat,
Och fast man hörer, dock ej gjörat;
I dårskap will man fara fort,
Jag likwäl will min syssla gjöra
Och straffa dårskap bäst jag kan.. ■

Som en fortsättning på dessa förryckta
tidningar utkom ett blad betitlat ((Farmors nattmössa
eller Allehanda för i natt«, men äfven detta dog
sotdöden I 783 och Erik Erland Ullman försvann
så småningom från Stockholms horisont till det
lugna kyrkoherdetjället i Torp i Dalsland.

Pierre.

Kardborren.

Han såg ut som en vanlig människa, kanske
lite förläst, och doktorstiteln föreföll mig därför
alldeles naturlig.

Vi träffades händelsevis hos en gemensam
vän; hade jag kommit ett par minuter senare,

skulle bekantskapen aldrig blivit gjord, ty han
stod just i begrepp att gå när jag inträdde. Nu
stannade han, och det blev anledningen till att
vi råkade i förbindelse med varandra.

Jag hade ett ärende dit jag kom, men fick
aldrig framföra det. Doktorn tog mig nämligen
genast till inledning att hålla ett föredrag om
livförsäkringens nytta, och jag förstod på
värdens min att han strax förut dragit detsamma
för honom. Men denne var en försynt man,
som inte ville avbryta och därför led han
igenom det en gång till. Så började doktorn övergå
från det allmänna till det enskilda, och jag var
snart föremål för en intensiv belägring med syfte
att kapitulera inför det bästa av
livförsäkringsbolag. Jag sade kategoriskt nej, men han gav
sig inte. Jag sade att livförsäkring var en
kombination av humbug och matematik, men det
hjälpte inte. Jag tog överrocken på och han
följde mig. Jag steg på närmaste spårvagn, det
var ringlinjen, och han gjorde detsamma. Jag
betalade min biljett, men det gjorde inte han,
utan jag fick betala för honom. Och under
hela tiden hörde jag honom surra etik och
matematik, nativitet och mortalitet.

Då vi åkt runt steg jag ur spårvagnen, och
han gick efter. Jag skulle ha kastat mig upp i
en bil, men fann ingen och promenerade i
stället rakt på närmaste restaurang under
förevändning att träffa en person. Han följde med, och
för att slippa honom, sade jag i dörren att jag
skulle tänka på saken. Men det borde jag aldrig
ha sagt. Han har nämligen reda på fabeln om
vattendroppen som kan urhålka stenen, och den
har han gjort till sin arbetsregel. Och till
verktyg har han tagit telefonen. Mycket snart
gjorde han sig underrättad om mina
måltidstimmar, och nu får jag inte äta varken frukost,
middag eller kväll, utan att han ringer. D. v. s.
han låter alarmklockan pingla just som jfg
stigit upp från bordet, ty han är psykolog och vet
att människan dä är minst upplagd för att säga
nej. Hittills har jag dock lyckats och det skall
bli roligt att se vem som först skall tröttna, han
eller jag. Det blir nog jag, ty han är så
monoton. Han varierar aldrig sina anföranden, och
jag misstänker ibland att han nar läst in en
papegoja att snattra i mikrofonen eller också att
han har en grammofon som affärsbiträde ...

Just nu har han varit här själv. Han har
hållit på i fem kvart och sagt detsamma om och om
igen åtminstone tjugu gånger. Han segrade, och
i glädjen bjöd han mig på middag. Men jag
svarade nej. Han gjorde inte det minsta försök
att få mig att frångå mitt beslut. Vi skildes
därför som goda vänner.

A. B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0556.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free