- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Tredje årg. 1915 /
4

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/

6 BIO GRAFEN

Herre och slav.

För Biografen av Gunnar Berndtsson.

För ögonblicket var det endast ett fåtal
gäster i kaféet, och flera tycktes det knappast bli
då klockan närmade sig tolv och restauranten
skulle stängas.

Den lilla bleka, utvakade uppasserskan kunde
således få vila några minuter, men brydde sig
inte om att sitta bland de andra flickorna utan
föredrog att stå vid fönstret och betrakta
gatu-livet, som för tillfället föreföll ganska dött.

Det var höst och regnet öste ned. Det
plaskade mot trottoarer och fönsterbleck, sorlade i
trummor och stuprännor. Gatorna lågo nästan
öde och endast ett fåtal människor voro i rörelse.
En och annan vandrare gick förbi med
händerna nedstuckna i rockfickorna, och hopkrupen
som om han därigenom skulle vara mindre
åtkomlig för regnet. Ibland kom en bil
stånkande och Elsie, uppasserskan, skrattade
hjärtligt åt vandrarnes försök att undgå den
smutskaskad, som stänkte upp kring hjulen. —

En av gästerna ropade och Elsie skyndade
till bordet. Sedan hon expedierat det begärda
återtog hon sin plats vid fönstret.

Det föreföll som om hon väntade någon,
trots den sena timman. Hon såg än uppåt och
än nedåt gatan, men minspelet rö]de att hon
var besviken. Ingen ny gäst anlände, men de
som voro i kaféet tycktes aldrig vilja avlägsna
sig, trots upprepade vänliga påminnelser.

Klockan slog ett och äntligen kunde den siste
förmå sig att gå. Han betalade, gav Elsie en
tioöring i dricks och dessutom ett vänligt
leende, som hon väl tyvärr ej ha^de någqn
användning för, men han trodde sig väl göra
något gott därmed och det var ju huvudsaken
för honom; leendet kostade honom ju
mgen-ting.

Elsie gjorde skyndsamt upp kassan, kastade
på sig kläderna och gick.

Utanför stod en trasig individ hopkrupen
invid husväggen. När han såg Elsie sträckte
han fram handen, tackade för slanten som han
fick och drog så ihop sig igen.

Elsie gick med raska steg mot bostaden,
som hon nådde efter en halvtimmas promenad.

När hon stod vid porten dök en figur upp ur
mörkret och hon hörde en välbekant röst fråga t

— Är det du, Elsie ?

— Javisst, Charlie, svarade hon glatt.

— Tusan vad du kommer sent, mannen kom’
närmare och lyfte på hatten.

— Men käre Charlie, du vet ju att gästerna
sitta kvar så länge och jag måste vänta tills alla
gått.

— Kör ut dem då ! sade han vresigt.

Hon skrattade.

— Försök med aet, du. Kommer du imte
ihåg hur länge du själv brukade sitta kvar, sade
hon och fortsatte med sänkt röst, på den tiden
då du gick till restauranten. Nu kommer du
aldrig. Skäms du för mig?

— En sådan löjlig fråga, han skrattade
förläget. Du har ju hört att jag har mycket att
göra på kontoret. — Men inte ska’ vi stå här i
regnet och prata strunt. Låt oss gå upp till dig.

— I kväll också ? — Kan du inte gå hem
till dig i natt; jag är så trött. Jag står inte ut
med det här nattvaket.

— Jaså inte. — Nå ! så går jag väl då.
Adjö!

— Du är väl inte ond, hon tog ett steg efter
honom och grep hans arm.

— Ond, upprepade han, nej, men jag krusar
inte. — Flar du ledsnat på mig så säg ifrån. —

— Åh, vad du talar dumt, käraste. Inte
ledsnar jag på dig. Men du har ju varit här
nästan varenda natt under den sista tiden.
Varför söker du aldrig upp mig på dagarna ?

— Börjar du nu igen ! — Jag har ju sagt att
jag inte har tid

— Men du arbetar väl inte till ett på natten ?’

— Jo, det gör jag. —

— Ljuger du inte nu ? Tänk om jag
telefonerat till dig i kväll.

Han stod tyst några ögonblick och sade
sedan barskt.

— Låt bli det bara, det kan bli obehag för
mig.

— Jaså, obehaa. — Javisst. — Ja, förlåt
mig, käraste, jag skall inte ringa till dig.

Inkasseringar
Juridiska uppdrag
Soliditetsupplysningarr

Svenska Handelsbyrån,

R. T. 152 43. Vasagatan 38, Stockholm. A. T. 1170.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1915/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free