- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Tredje årg. 1915 /
52

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52

BIO GRAFEN

Syndastraffet.

En historia från Lappland

för "Bio" av
HERIBERT ERICSSON.

Landet kring Lulevatten är sedan
gammalt vårviste för lappmän under
ren-kalvningstiden.

När våren kommer och lappen ligger i
skogsbältet, börja renarna någon solvarm
dag att vädra och frusta. Näsborrarna
vidga sig och mularna vändes mot
väster. Det är icke av rädsla för varg eller
vilt djur, utan av trånad och längtan
efter ödevidderna. Snölandet, som ligger
någonstans därborta där skogen slutar.
Då vet lappen vad timmen är slagen,
då vet han att det är tid att bryta upp och
ställa kosan till vårvistet vid Lulevatten.

Michel Pääjärvi, av finsk stam, låg med
sina renar vid gamla vårvistet. Han var
blid och glad till lynnet, Michel
Pää-jårvi, ty det var lyckvår i fjällen’ och
gråben voro försvunna.

Men så hände delta.

Nu är det att berätta att mannen hade
en inhysing i kåtan. Det var Maju
Moski från Saarijårvi. Hon var gammal
och grå, som fjällen. Hon var surögd
och rökte järnpipa, som den värste
fattiglapp. För övrigl så tillhörde hon
släktet och hade för ett femtio-tal år sedan
vandrat över från landet bakom älven.

Nu var hon som sagt gammal och
skröplig och måste sättas i akja när färden
ställdes mot norr. Ty murkna ben
kunna ej nyttja skidor.

Så snart han kom inom kåtdörren och
såg den gamla, svor han inom sig att
hon skulle bort. Ett skamtyg var hon,
som aldrig kunde dö. Ett syndastraff var
hon, gamla Maju, för honom, Michel
Pääjärvi.

Nog visste han ett sätt förstås. Det
vita vattnet, han en gång fått nei;e i
Salmis, när vargar varit framme och klöst
gammalrenar, — nog skulle väl det taga
kål på kärringen, alltid. Buskigt var det

ju, men någon gång måste det i alla fall
ske. Annars fick ban ha Maju, som
påhäng i hela sitt liv.

Han var ensam med den gamla. Hon
satt som vanligt och mumlade en av
Læ-stadii psalmer:

Min dag till ända skrider
min sisla timme slår:
Snart är ej mera tider,
Snart jag för domen står.
O, hjälp! Ack, hjälp!
Ack, Herre gör försköning!
O, Gud, till fasans boning
min själ ej nederstjälp!

Då knöt Michel näven och fräste till:

— I behöver sannerligen inte läsa
dödspsalmer. I lever nog ändå, gamla
snöuggla.

Maju lyfte på huvudet och kisade mot
dörren.

— År det du Michel, sade hon.

Mannen höjde rösten och svor. Men

för sig själv mumlade han:

—- Dödspsalmen skall komma väl till
pass, perkele — — — Ensam i kåtan.

— — — Långt till bygden.–-Ingen

anar någonting. — — — Förresten hon
var ju gammal, som
synden.–-Naturligtvis skulle hon ändå dö någon gång.

Kvickt ned i kistan efter flaskan. Fick
upp den och synade stämpeln. Riktigt t
Dödskalle stod på.

Nu djävlar, skulle han väl ändå
slippa henne, gammalkärringen.

Sumppannan hängde som vanligt över
elden. Han gav den gamla en skygg
blick. Hon såg ingenting. Vände
ryggen till henne och lirkade upp korken.
Den satt hårt, ty det var vådlig vara.
Så vände han upp och ned på
sublimat-flaskan och lät innehållet rinna ned i
sumppannan.

Inkasseringar
Juridiska uppdrag
Soliditetsupplysningar

Svenska Handelsbyrån,

R. T. 152 43. Vasagatan 38, Stockholm. A. T. 1170.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1915/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free