Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius, Erik Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius, Erik Johan.
22 5
föräldrahuset ansågs ban för lärd innan han blifvit Student.
I Lund lärer han blott få terminer uppehållit sig: år 1812
ankom han till Upsala och fullborJade der redan inom två
år sin akademiska bana, medelst undergående af
Cancelli-examen, 1814. Hans vidare öden äro berättade med få
ord. Sedan han 1815 såsom E. O. Cancellist låtit inskrifva
sig i Ecclesiastik-Exped., befordrades ban 1819 till Gopist
och 1822 till ord. Cancellist. En förtidig död d. 23 Apr.
1825 slutade detta ädla, åt Sånggudinnorna egnade lif.
Redan tidigt vaknade Stagnelii kärlek för detta yrke
och redan från första ungdomen lärer han öfvat skaldskap.
Men under hans akademiska vistelse var hans ovanliga
poetiska talent icke känd af någon, om ej möjligtvis af några
få vänner; äfven Phosphoristerne, som annars så gerna
uppsökte hvarje poetiskt hoppgifvande yngling och med dem
sökte förbrödra sig, stodo med honom icke i någon
beröring. Också sökte St. inga bekantskaper: "ensligheten
öfverensstämde mest med hans lynne, särdeles under hans
bypochondriska stunder"; dock gafs det stunder, då ban
kunde jollra med fruntimmer, fastän ban då vanligen gaf
samtalet en sarkastisk vändning; äfvenså kunde ban iblcnd
slå sig lös i ett gladt lag med goda vänner vid bålen, ocb
ban lärer då blixtrat af qvickhet och humour. Allmänhetens
bifall och beröm tyckes deremot varit honom temligen
likgiltigt; jemväl efter ankomsten till Stockholm slöt han sig
till intetdera af partierna, lemnade inga bidrag åt någon
tidning, Poetisk Kalender eller annan dylik vintersamling,
utan utbildade sig i stillhet och af alla obemärkt. Han var
redan nära tjugefyra år gammal, då (1817) hans namn först
blef nämdt äf allmänheten, såsom utgifvare af den episka
skaldedikten Wladimir, hvilken berättigade till stora
förhoppningar. Aret derefter erhöll han af Svenska Akademien
priset för poemet Qvinnorna i Norden. Dock var det först
efter utgifvandet af Liljorna i Saron (1821), som nationen
förvissades om att i honom äga en skald af första ordningen.
Detta hopp besannades snart genom det antika sorgespelet
Bacchanterna, ehuru alltför djupsinnigt att blifva behörigen
uppskattadt, och — slutligen genom hans Samlade Skrifter
i 5 band, utgifna sedan han sjelf redan bortgått ur lifvet.
Med förvåning fann man deruti — visserligen blandad med
åtskilligt slagg — en rikedom på de dyrbaraste skatter af
alla poesiens arter, bevittnande en utomordentligt mäktig
skapardrift, en bildningsgåfvans flödande lätthet, som
öfver-raskade hvar ocb en, som visste att en stor del af denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
