Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius, Erik Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Stagnelius, Erik Johan. 22 5
kar sina egna barn; — som icke tillåter någon annan
odödlighet än sin egen, och som står ensam, i all sin dystra,
hemska storhet, midt i den oändliga evigheten; — ja äfven
denna Endes eget sjelflif är tvetydigt nog, ty det synes
nästan omöjligt för den menskliga fattningen att i honom tänka
sig ett personligt lefvande väsende: — och utom en så
beskaffad tillvarelse, förloras begreppet om Gud, och vi
erhålla i stället en abstract Verldsjäl, ett slags blindt Öde,
hvars lagar förblifva långt outransakligare än den
christ-liga Försynens, hvars faderligt kärleksfulla syftning vi
åtminstone kunna igenkänna. Väl tillskrifver Gnostiken äfven
sitt Urväsende en sådan kärlek, men detta är ju en
motsägelse; ty skapelsen är den onde Demiurgens verk, och
menniskans gencsis den första synden, den största olyckan.
Oaktadt denna religions-philosophi icke egentligen vill
erkänna pantheismen, leder den dock midt i afgrunden af den
urgamla hedendomen, som, när den gick till botten, alltid
slutade på detta sätt, — till en pantheism, som, i all sin
tröstlöshet, alltid ånyo uppgapar i de flesta philosophiska
systemerna, äfven de nyaste, och, som den ena gången
skenhart besegrad och förjagad, dock återkommer i
förändrade gestalter och med förändrade namn.
Här är dock frågan icke egentligen om den gnostiska
verldsåsigtens speculativa eller religiösa värde, titan nin dess
användbarhet för Poesien. Vi vilja derom i korthet
yttra oss. Först är begripligt, att denna grundåsigt —
knappast hittills, i sin vidsträckta och följdrigtigt genomförda
omfattning, ett föremål för sången — måste påtrycka denna
skalds qväden en stor originalitet och en alldeles egen pregel.
Men hurudant är dess intryck? Ofelbart kan ingen elegi
hafva en djupare grund, än den åsigt, som betraktar hela
den jordiska tillvarelsen såsom ett fängelse-tillstånd i
materiens, i det ondas band: huru småaktiga, huru
betydelselösa förekomma oss icke, vid forsla anblicken, andra
poetiska tårar och suckar, som utpressas af försmådd kärlek,
jordiska förluster eller andra enskilda smärtor eller lidelser,
i jem||förelse med den gnostiska verlds-elegien, denna för
hela menniskoslägtet gemensamma veklagan? Onekligen har
denna åsigt en viss grad af sanning för sig, och hvilar
också, till en viss grad, på christlig grund, ja kommer nära
öfverens med den äldsta ascctiska eremit- och munk-åsigten.
I sjelfva grunden har denna känslostämning någonting heligt
och upplyftande, och då den lånar konstens bilder, färger
och gentalter, och således äfven talar till sinnena, blir dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
