Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius, Erik Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
Stagnelius, Erik Johan. 22 5
Allt hvad hittills blifvit sagdt gäller egentligast
Slag-nelii lyrik: men denna utgör blott en bland beståndsdelarna
af den rikt begåfvade skaldens skapelser. Han har nemligen
äfven diktat mindre Epopoer — dessa dock af ett
jemn-förelsevis ringare värde -j- och Skådespel. Lyckligtvis gick
det här icke an, att införa den gnostiska symboliken, och
sålunda äro vi på detta gebiet befriade från dessa Äoner, som
hittills så ofta varit oss till last och stört intrycket af de
annars så sköna elegierna. Sorgespelet Martyrerna hvilar
belt och hållet på christlig grund, men har dock flera
beröringspunkter med skaldens egen religions-philosophi, så
till vida att äfven här jordlifvet betraktas såsom ett
fängelse, samt lidandet och slutligen martyrdöden såsom medel
till den efterlängtade befrielsen. Likväl är bela symboliken
lånad från christendomen. Med en historisk säkerhet, en
plastisk åskådlighet, som man knappt kunde vänta hos en
så beskaffad skaldegenius, tecknas här religionens och
sedernas då varande tillstånd, representeradt af eharakterer
och med lefvande personlighet framställda typer både från
den christna och hedniska verlden. Vi sammanstämma
fullkomligt med Hammarsköld i det omdömet att ifrågavarande
religiösa drama kan "jemnföras med det yppersta, som
främmande länders vitterhet frambragt"; — och, för min del,
känner jag ej på något språk någonting inom poesiens
område mera skönt, mera rörande än den scenen i Martyrerna,
der Modren lär sin Son bedja Fader Vår.
Mycket annat godt skulle kunna sägas om de flesta af
de öfriga dramerna, särdeles om det alltför litet uppskattade
Riddartornet. Handlingen hvälfver sig dock kring en incest,
invänder man med en ryckning på axlarna; men så göra ju
ock flera af franska theaterns mest beprisade mästerstycken?
Vi måste här sluta, sedan vi endast anmärkt, att
Stagnelius äfven, ehuru ulan särdeles framgång, behandlade
komiska ämnen: ja, — hvilket är än mer oförväntadt af en
Genius, hvars tankar hufvudsakligen tycktes sväfva i så
æ-theriska rymder —jemväl skref sjelfsvåldiga qväden, som icke
kunde tryckas. Men det är i sjelfva verket ingenting nytt,
att motsatta ytterligheter beröra hvarandra, samt att den
religiösa öfverdriften tager sin skada igen i sinnlig
berusning. Likväl älska vi att tro, att dessa snillets utsväfningar
endast tillhöra hans första ungdom, innan plågan och
besinningen mera allvarsamt rigtat hans tankar på ädla och
heliga tankar. 1 alla fall skulle man kunna kalla denne skald
en halft hednisk, halft christlig Bacchant, som rusade sig
ömsom af öfverjordiska, ömsom af rå-sinnliga fröjder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
