Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Stenhammar, Matthias - 2. Stenhammar, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenhammar, Johan.
Skrifter. — Psalmer (se ofvan). — Tal pl Sv. Akad:s
Högtidsdagar 1794 och 1796. — Prisskrifter: Episod i XI Boken af
Virgilii ÆneTs om Pallas Begrafning och Evanders Sorg, 1806;
— L’Art Poétique af Boileau (alla i Sv. Akad:s Hand!.). — Tal
på Linköpings 3:e Högtidsdag. Ib. 1821.
(Källa: Hihl, Linköp. Stifts Herdaminne. Del. 9 o. 10. — Personlig bekantskap.)
2. STENHAMMAR, JOHAN.
Den föregåendes broder. Född d. 17 Juni 1769.
Student i Upsala 178? Vann stora Acccssit i Sv. Akad. 1789.
Reste utrikes s. å., återkom 1790; vann derefter tvenne
stora pris det ena 1790 för Sång öfver Segern vid
Svensksund, det andra 1794 för sitt Skaldestycke om Religionens
nödvändighet för Samhällens bestånd. Under tiden bade ban
1791 blifvit Pbilo8. Magister i Upsala, hvarvid han intog
första hedersrummet, samt kallades kort derefter till Doeens.
Men kärleken till vitterheten drog honom till Stockholm,
der ban 1793 blef Amanuens vid Sv. Akad., samt började
jemte Leopold utgifva Extra Posten, hvilken tidning genom
de båda Förf:s poemer och lätta uppsatser, oftast af
skämtsam stil, vann mycket bifall och hade, i fall den ej alltför
snart afstannat, kunnat blifva en farlig medtäflare för
Stockholmsposten.* Men Hellgren, alltför ädel att hysa någon
afund, slöt deremot en nära vänskap med den unge skalden,
i hvilken ban synes hafva sett arfvingen af sin lyra, och
på sin dödssäng yttrade han sin önskan, att hans Johannes
måtte blifva hans efterträdare i Akademien. A sin sida
bemötte lärjungen, hvars personliga älskvärdhet vi hört
bestyrkas af samtida, den aftynande mästarens välvilja
genom en oskrymtad kärlek och beundran, som uttalar sig
i hans Inträdestal. Kellgrens önskan berättas hafva väckt
stora betänkligheter inom denna förnäma Akademi, ty att
kalla en simpel Docent till en så hög, och den tiden så
mycket eftersträfvad hedersplats, kunde icke allmänt gillas
i ett samfund, hvars ledamöter önskade att se talenten
förenad med en viss yttre rang; men pieteten mot Kellgren
segrade. Ar 1797 öfverraskades allmänheten genom den vittra
Magisterns kallelse till Kellgrens lediga stol. Året derefter
utnämndes ban till Græc. Lingu. Lector i Linköping, men
denna tjenst fick han aldrig tillträda. Redan i flera år hade
ban burit dödens frö i sitt bröst; en fotresa, som ban i
sällskap med en vän anställde till Carlskrona, hade mera
förvärrat än förbättrat det onda. Han dog efterhand: hans
sjukdom var lungsot; hans lifs utbruona veke slocknade all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
