Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Thorild, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T u o ii i l d , Thomas.
209
såsom han uttryckligen förklarar, sitt värde, ehuru ringa det
Sn var. Ty, sade ban, "det är omöjligt för någon dödlig
att i sin krets vilja göra en skönhet och dock göra en
fulhet." Allt skulle galla inom sin art, och hvar art hafva
sitt pris. Något fult fanns således icke. Denna i sig sjelft
vackra, men vådliga sats är ofelbart rigtig inom Naturens
område, men svårligen inom Konstens, liksom i allmänhet
icke heller inom den menskliga och moraliska verlden. Men,
buru än dermed må vara, satte Thorild den art af vitterhet,
som den tiden i Sverige uteslutande gällde, på ett ganska
lågt trappsteg. Sålunda ansåg han sina motståndare,
Kellgren och Leogold för snillen "i den allmänna mening, der
snille betyder hvar och en lysande talang, men icke i
den sannare och högre mening, der det betyder ett stort
förstånd" (då nemligen med detta betecknas den högsta
andliga förening af ljus med djup och värma). Ur sådan
synpunkt utgingo belt naturligt, midt emellan anledningarna
till tadel, äfven anledningar till beröm. Så t. ex. sade ban,
i en jemnförelse mellan Hellgren och Lidner, att Kellgren
var "mera ren, fullbordad och mästare, men i en lägre
ordning"; och så kunde ban mången gång, under det han
ådagalade dem vara inom en viss rymd temligen små,
e-mellauåt loforda dem såsom inom en annan rymd varande
stora. Innehållet af denna sednare rymd var — för hans
ögon — ett Täckt, ett Lillvackert, som stundom uppsteg
till Ljufhet och sannt Behag, aldrig (eller ytterst sällan)
till Styrka, Storhet, Höghet; men deremot så mycket oftare
förlorade sig i lösligt joller och en lättsinnig grin-qvickhet,
ofta parad med ett libertinage, hvars anspråk på poesi Th.
kallade "försök att rosenfärga sin lefnads svinstiga", alltid
med ett pedantiskt vitterhets-tyranni, sammanvuxet af
småaktiga skråläror och småaktig fåfänga. Således kunde han,
i vissa hänseenden, med all sin liflighet prisa de samma
motparter, hvilka ban, i andra hänseenden, med lika
mycken liflighet ogillade. "Undrar ni", frågade ban, "derpå?
Ser ni ej, hur ofta man förer de vackraste sötungar till
tukthuset: icke derföre, att de äro så vackra; utan derföre,
att de äro så odygdiga? Jag är icke mild — emot den
o-milde; jag smädar — smädaren: men all förtjenst, äfven
hos den jag mest hatar, är mig helig."
Från deras ståndpunkt kunde Kellgren och Leopold
lika så litet göra rättvisa åt en medtäflare, som de ansågo
för en äfventyrare i snillets verld" den der e| egde sinne
för annat än det bålstora, "föraktande gudomligen alla det
bioan. lei, XVIII. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
