Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Thorild, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiiohild, Thomas. Jli
Tb:s straff var orättvist, en följd af Hertigens och hans
allrådande gunstlings maktspråk och nyck. Tvertom:
Reuterholm. sjelf ännu till en viss grad de nya idéerna tillgifven,
var Jakobinen Th:s beskyddare; angriparen var
Underståt-bållaren Liljensparre; Reuterholm, sjuk, kunde ej med
tillbörligt eftertryck försvara sin skyddsling, men bevisade
fången mycken skonsamhet, gaf honom vid afresan en pension
och ett par år derefter, innan de fyra
landsförvisningsåren ännu voro förflutna, en anställning vid Universitetet i
Greifswald.
Beträffande den katastroph, som utgör vändpunkten i
Th:s medborgerliga och litterära lif, vilja vi anföra följande.
Ganska rigtigt hade Th. uppställt den satsen: "Ni får
tänka det bästa ni förmår, men göra endast hvad Lagen
tillstädjer." Det offentliga Ordet är handling: väl hade
nyss en Tryckfrihetslag blifvit utgifven, men icke i mening
att omhvälfva och förstöra samhället. Begagnande den nya
friheten, hade dock Philipson, Th:s lärjunge, yttrat satser,
sådana som denna: "all monarchisk regering är i mer eller
mindre mån despotisk, och en limiterad despotism";
men derföre kunde Th. ej lagligen göras ansvarig; i en
anonym skrift af samme Philipson, men i hvilken Th. ansågs
haft del, angrepos det ärftliga Adelskapet och Stånden; detta
väckte oro, men skriften lemnades oantastad, emedan den
dock icke kunde anses för upprorisk. Men nu utgaf Th.
sjelf en skrift — kallad Ärlighet — der, enligt Geijers
uttryck, "den djerfhet, som i dem" (de af Th. kort förut
utgifna "Memorialerna") visar sig ren, ädel och älskansvärd,
genom en elimä.k eller stegring öfversteg sig sjelf och
urartade till en declainatorisk råhet" (dock, upplyser Hr A.,
icke i hänseende till språket, utan i hänseende till tonens
öfverspänning, till ett larmdån, ett echo af franska
Revolutionens stormklocka). Här uttalades satser sådana som dessa:
"De vanmäktiga bokstäfver, af hvilka man hopsätter
tyranniska Regeringslagar, kunna de ställas upp emot något af så
gudomlig realitet, som Sanningar, eller Senor ? — ’Att
i stället för Folkets sanna öfvertygelse, kärlek och styrka,
vilja grunda herravälden på blotta tecken och ljud, är alle
Konungars underbara förvillelse; som koipmer af deras
egen vishetslära, af sjelfva Politiken: hvilken är motsatsen
emot Ärligheten, — eller en omätlig, än ryslig, än
glänsande Lögn, helgad af Presterne, kallad gudomlig af de
högste dårar och skälmar, tillbedd af en okunnig menighet."
— "Om den första och enda sanna Makt på jorden, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
