Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Thorild, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"220
Thorild, Thomas.
"Värdet af Tb:s speculation, oaktadt all dess ensidighet
och det föga tillfredsställande af dess resultater, är vida
större än man kanske föreställer sig; särdeles synes han oss
mästerlig i dess polemik emot det tyska Absoluta — det
Abstracta = det Drömmande, ocb det Abstract-Absoluta =
det Rasande. Svensken är ej nöjd med denna innehållslösa
metaphysik — häxformlerna Æs och An sich — från tingen
afdragna skuggformer: ban söker tillika realitet. Vi kunna
dock icke finna att Th. sjelf lyckades att lösa det högsta
problemet — Gud — men hvad som frapperat oss är det,
att Th. före Schelling, eller åtminstone samtidigt, kom till
Identitets-läran ehuru på sitt egna vis (jfr sid. 501). Sjelf
betraktade ban sig, efter Socrates och Baco, såsom den
äkta Philosophicns tredje återställare, "hvilken, liksom de,
uppträdde mot den falska, till vurmig scholastik och
ljugande sophistik urartade vetenskapligheten, med frågan:
"huru mycket kan verkligen vetas?" Sin åtskillnad från
dessa föregångare ansåg han bestå (väsendtligen) blott deri,
att nämnda fråga, som af Socrates blef rigtad till Menniskan
och af Baco till Naturen, var af bo nom ställd lika mycket
till båda." Hr A. anmärker, att Tb:s speculation var
närmast beslägtad med Bruno’s, en märklig mellanvarelse mellan
skald och philosoph, men hvilken Th. föga tyekes hafva
känt. Th. ansåg sig sjelf som ett slags prophet: ban
trodde på sin egen kallelse, hvilket han sjelf uttrycker med en
naiveté, hvaröfver de fleste läsare torde först studsa och
’sedan bånle, men hvilken bekännelse vi, för vår del, ej
kunna läsa utan vemod. "Jag hade (säger han) i lifvet blott
en stor, oföränderlig tanke: att förklara hela Naturen,
och reformera bela Verlden. Allt, hvad jag tänkte
och gjorde, var till detta mål. Finna ocb omskapa allt,
var mig dervid en naturlig tanke. Jag ville upprätta allt
Sannt och Stort. All min äregirighet var hvarken mer
eller mindre." Samt vidare: "Jag alltså, naturligen, ansåg
mig för den förste af lefvande, ja! af dödlige som varit.
Jag studsade vid mångas förträfflighet: men såg snart, att
om de än hade något drag af mera Stort, voro de dock
under mig i det Sanna. Jag var antingen den störste,
eller den högmodigaste af alla dödliga. Och likväl tyckte jag
mig icke hafva en gnista af högmod. Jag såg ingenstädes
någon förträfflighet, som jag icke erkände och tillbad. Jag
var i min själ ödmjukare, än den ödmjukaste. Jag kände
det som en ny gudomlighet, att den rättvisa jag kunde
göra åt alla, kunde ingen göra åt mig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
