- Project Runeberg -  Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män / 18. Tannström-Törnflycht /
223

(1835-1857) [MARC] With: Vilhelm Fredrik Palmblad, Peter Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Thorild, Thomas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T ii o ii 11, d , Thomas.

225

då hon träffades af häftigare lidelser eller starka invärtes
stormar. En sådan var den vrede, som dioterade
Straffsången mot Kellgren, oeh detta stycke har ock en verve, ett
deivov, som knappt något af hans öfriga poemer. Noga
taladt, förmår ock sällan den omedelbara sinnesrörelsen, den
genast i passionens stund frambrytande känslan att
frambringa ett skaldeverk, utan det sker blott vid den lugnare
eftersinningen. Lika sannt det är att ingen förmår skapa,
dikta, som ej sjelf erfarit starka eller djupa rörelser, likaså
sannt är det, att ingen — om ej undantagsvis — är poet,
förrän efter återvunnet lugn, förrän sjelfva passionens
moment ligger i ett visst afstånd från honom. Man skulle tro,
att Th., med sin förgudning af naturen, bordt varit en stor
Naturskald. Men han var det icke. Hvarföre ej detta?
Månne ej derföre, att ban uppfattade naturen på ett alltför
abstract — kanske skulle vi kunna säga — ett visst
pan-tbeistiskt sätt? Ingen visste utan tvifvel bättre än han, att
Gud lefver och rörer sig i hvarenda vrå af Allmodrens sköte,
i det ringaste alster af Naturen; men månne ock, att han
tillika är utom och öfver Naturen, och att Naturen sjelf,
liksom Poesien, blott är en slöja, en hieroglypbik, och att
således Konsten, i det att den ansluter sig till henne, ej
må tro sig om att ur henne, liksom ur de högsta tingens
urkällor, kunna ösa det Omedelbara. Det genuinaste af
Th:s skaldestycken äro, till sitt tycke, orphiska,
bakchanti-ska: — der finnas rop från Naturens innersta hjerta,
förtjusning, ångestskri, jubel, tummel, men icke harmonien,
icke den gudaanda, som lugn och skapande sväfvar öfver de
upprörda elementerna. I stället kastar sig skalden liksom
hufvudstupa midt i Naturens sköte; ban låter sig af henne
öfverväldigas, i stället för att beherrska henne.

Förunderliga motsägelse i menniskonaturen, — hos de
storartade nemligen, ty de vanliga kunna lika lätt uträknas
oeh upplösas som ett räkne-exempel eller en æquation af
första graden. Th. var — som man vet — en af samtidens
störste declamatorer och Lidners corrector: — och dock
egde han föga sinne för poesiens musik och vårdslösade sjelf
rhythm och meter, — och dock skulle han svårligen kunnat
skrifva en enda af Lidners bättre stropher. An ett bevis —
i fall vi ej misstaga oss — att Th. ursprungligen var en
re-flecterande, kritiskt speculerande natur — men ej en poe
tisk, i strängare mening. Dock på den grund, som var hans
egen, står han ännu oöfvertraffad i Sverige: fastän den
vetenskap, som kallas Aesthetik, sedan dess gjort omätliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:30:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biosvman/18/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free