Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Tollstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 t ’ Tollstadius, Erik.
spelt en sä stor och helig del af arfvet från Martyrernas
oeh första Ghristcnhetens tid, eller icke har förstånd och
mod att begagna det. Vi are alle skyldige, ingen oskyldig.
Hvad annan frukt kan denna så högt ansedda lärdom bära,
som med så stora anspråk på ära och rättigheter inplantas
i oss ifrån vår spädaste ungdom, utan anförande till
allvarlig gudsfruktan? Den första Christenheten öfvervann all
He-dendomens vishet, såsom sin motsats, med andans och
kraftens bevisning och införde christna tron med martyrers
blod och bekännelse; men den har hämnat sig och dess
hämnd är, att den gjort sig till herre i och öfver kyrkan,
hvars ödmjukaste tjenare den skulle vara. Hos Tollstadius
var hon det.
I fyra hela år efter sin invigning till presterliga kaliet,
allt intill år 1725 hade T. oförhindrad och, så vidt man
vet, opåtald fått predika sin tro och betyga den med lära
och lefverne; men nu fördes ban af sitt öde och sin
redlighet inför Gud till ett steg, som emot honom uppväckte de
svåra förföljelser, hvilka förbittrade bela hans lif till den
grad, alt för honom, utan Guds och Christi frid i
ursprunglig apostolisk mening, aldrig skulle funnits en dag af ro och
trefnad. Det är endast en med Christi kraft beklädd och
härklädd själ, som kan bära så mäktiga förföljelser med en
Christens mod och tålamod, och i den tro, som öfvervinner
verlden, med saktmod och sanning genom det
alltbesegrau-de korset dem öfvervinna och genomgå.
Den praktiska gudaktigheten, under namn af pietism,
den enda form, som exoterisk och kyrkofrom gudsfruktan
ännu förmått i landet antaga, var denna tid utomordentligt
misskänd och förhatlig för presterskapet och tycktes dem
hota både renlärigheten och all yttre ordning i Kyrka och
Stat, icke mindre än Christi lära tycktes Phariseer och
Of-verstepresler och sjelfva Saulus, sedan Paulus, hota
Mosais-men och Judiska Staten. Detta var visserligen ett groft,
men nog allmänt missförstånd; ty hvilken förmenade någon
auctoritet och öfverhet i Kyrka och Stat, samma tro och
uppriktiga gudsfruktan? Hvilken satte någonsin i fråga att
stöta dem från deras stolar? Inbjödos icke alla till
delaktighet i samma nåd, vänligt, fromt, kärleksfullt, om än
svagt? Borde man icke bära svagheten och icke förtrampa
den, upptaga de svaga, enligt Pauli ord och, enligt Jesu
egna, Honom sjelf? Alt icke ens fördraga så mycken
sanning, som pietismens barnalära förmår, det är i sanning
alt gå alltför långt i ofördragsamhet. Huru har man då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
