Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åberg-Cronsverd, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Åbero-Cronsverd, Olof.
meningen, måste Roos ej hafva märkt Kungens afstlgande,
fall, skottet o. d., utan först mottagit honom, uppstigen erter
fallet, och redan stående upprätt framför förstugndörreu,
der-inom han förmådde honom att ingå. I det bnllret blef tydligen
ej tid att nndersöka eller efterfråga hvad man ej sjelf såg.
Fabrlce förklarar visserligen, så godt ske kau, bura
Kungen kom ur faran vid sitt första fall, men den
förklaringen gör ej tillfyllest, när vi få böra en berättelse ar en
bland de Svenske, hvilken dervid "såsom fcrdfe" skulle
orsakat räddningen, och hvilkens begripligare förklaring må
harva godkänts at krigskamraterna, innan den förauledde
belöningar ar Konungar. När Kung Carl hoppade a t hästen
utanför dörren ar sitt hus, Innan Roos hunnit tram. och då
Janltscbaren "sannerligen dödat Kungen," om allt gåttoefter
uträkning, må det ögonblicket hafva Inträffat, när Åberg
kastade sig öfver Konnngen, som derigenom ej träfTades utaf
den af General Hård sårade och derigenom till motvärn
skäligen retade Janitscharens skott, hvarpå denne svenske
krigsbuss, innan Kuugen kunde hjelpas in I huset, 1 stället
mottagit huggen. Då lär mau ej sett hvart Åberg log vägen;
men Turkarne fnnuo honom sedan sanslös i "bråten at
Ja-nltzarers och Svenskan lik." Det var dock lätt för de
Svenske krigskamraterna, som stodo närpast, och sedan knode
böras I K. Fredriks tid, att inse det Åberg bär räddade sin
Konungs dyra lir.
Fabrlces berättelse ger således rum både för Åbergs och
Roos’ räddarevärr.
Taffeltäckare Hultmans berättelse är kort om det som
bände före Kungens ankomst till sitt palats. Det heter blott,
att Turkar och Svenskar då drabbade starkt emot hvarandra.
— Ilade Konung Carl fallit 1 kull mer än de två gångerna,
så hade väl en så 1 ögon fallaude och betydlig händelse
lo-gått I berättelserna om denna så besjungna och likväl så onödiga
"lejonjagt", snarast ett slagsmål eu gros mot ett slags
krono-betjenlng, ovärdigt en Konung, som bättre kunnat använda
Svenska blodet, till och med det Turkiskt-Tatariska, än för nöjet
att nedhugga och nedskjuta hundratal, som — erbödo sig att
åter till Christenheten med all ära convoijera rrämliugskaran
med dcnuas oefterrättlige Konung. — Hade man 1723, 1743
och 1773 1 sjeirva Conseljen visshet om Åbergs bedrift vl«l
tillfället, så är ej tlllständigt att vi nu framkasta tvifvelsmål
på bans berättelse. Han synes hafva funnit det så 1 si q
ordning att göra hvad ban gjorde, att, när ban väl balfdöd
framdragits nr den så kallade bråten och återköpts ur Tor—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
