Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hammarsköld, Lorenzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71 Hammarsköld, Lorenzo.
De, som bedömde denne granskares personliga
charakter efter den stränga, stundom bittra ton, som rädde i hans
recensioner och kritiker, kunde icke annat än anse honom
för en sträf, bitter, surmulen menniska. Likväl var H.
motsatsen af allt detta. Han var icke blott i sitt hus, och
mot sina bekanta den älskvärdaste make, den huldaste
fader, den trofastaste vän, utan äfven emot främmande,
hjelpsam, välvillig, tjcnstaktig, ända till öfverdrift. Ordet nej
till en, som i något hänseende behöfde hans bistånd,
öfversteg vanligen hans förmåga, och hans maka och hans
vänner måste ständigt hålla hans godtrogenhet under ett
slags bevakning, för att hindra den blifva missbrukad,
hvilket dock icke alltid kunde förekommas. Den hårdhet, som
alltför ofla uttalade sig i hans skriftliga omdömen,
härledde sig dels från den brådska, hvarmed ban skref, dels ifrån
stilistisk oförmåga att finna de rätta uttrycken, och
derföre tecknade ban vanligen endast med tvenne färgor, svart
och hvitt, utan att mycket göra bruk af det oändliga
antalet af mellanfärgorna. Det bände, att då hans vänner
gjorde honom uppmärksam på skärpan af hans tadel, och han
nu omläste sitt yttrande, han sjelf blef deraf öfverraskad,
och klagade att hans penna nedskrifvit omdömen, som han
egentligen icke så menat. För öfrigt var hans kritiska syn
och hans æsthetiska takt ömsom högst skarp och fin,
ömsom åter så slö, att han icke såg eller begrep det aldra
solklaraste. Denna ojemnhet, äfvensom felaktighet i
uppgifter, öfverdrift i tadel och beröm, påkalla varsamhet vid
bruket af hans skrifter, men å andra sidan finner läsaren
af hans skrifter sig belönad med skatter af cn vidsträckt
beläsenhet och öfverraskad af många fina och träffande omdömen.
Genom sin ständiga polemik, och sättet hvarpå ban
förde den, hade H. samlat öfver sig mycken ovilja, hvilken
dock sällan störde hans goda lynne. Om H. var onödigtvis
stridslysten och stundom nog ensidig och bitter, så
belönte honom hans litterära motståndare derföre ined ett bat,
som sträckte sig äfven utom literaturen, hvarvid StatsRådet
Adlerbeth, den godsinnte Landshöfding Rosenstein, ehuru
ett föremål för H:s öfverdrifnaste tadel, och den ädle Excell.
Fleming hörde till de få bland den såkallade Gamla Skolan,
som deruti icke deltogo. Det var H:s nöje att spela dem
små puts, och bland dessa var följande ett af dem, som
mest fägnade honom. Ar 1820 täflade han om priset i
Vit-terhetsAkademien: ban visste ganska väl, att han icke skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
