- Project Runeberg -  Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män / 6. Haartman-Järta /
110

(1835-1857) [MARC] With: Vilhelm Fredrik Palmblad, Peter Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hermansson, Matthias von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

118 Hermansson, Matthias von.

förbättradt, frän den förra pedantiska vidlöftighetcn och
o-Marhetcn skildt språk, hvilket, enligt Lehnbergs omdöme,
"höll medelvägen mellan Tessins prydda, och Höpkens
djupare stil." Det var "dessa snillegåfvor, förvarade i Rikets
handlingar," som gaf honom plats i Svenska Akademien,
men i Vitterhetens Historia intager han knappt en rad. Den
Kunglige Stiftaren tilldelade honom, då han utnämnde
honom bland desse Tretton, vitsordet, "att förena i en hög
ålder det mest glättiga sinne och det prydligaste skrifsätt
med styrelsen af ett Rikets Verk, som fordrar mera
arbetsamhet, mera noggrannhet än snille, och som oftast kunde
förqväfva det." Hans munterhet följde honom ända till
den sena åldern, och "den sörjande vänskapen, som på hans
sista plågobädd spådde sin förlust, fann honom leende mot
smärtorna".

Gift: 1. 1747 med Maria Elis. dotter af Canc.-Rådet
Joh. Chr. Bahr; 2. 177G med Ulrika Fredr., dotter af
Kammarherren Frih. Lars Fr. Cedercreutz. Hans son blef
Ofv.-Lieut. och dennes Son, Carl, har genom gifte blifvit
ägare af det stora fideicommisset Färna och Bockhammar.

Grefve H:s allmänt erkända arbetsamhet var så mycket
aktningsvärdare, som den hade att kämpa med en ända till
oformlighet gränsande fettma. Han sjelf plägade ofta skämta
deröfver. En gång hade han, i granskapet af en högvakt
fallit omkull, och som han, liksom torndyfveln, när hanen
gång kom på ryggen, icke utan andras biträde kunde
komma på fötter igen, ropade ban på skiltvakten för att hjelpa
sig upp. Denne kom, men när han redan till hälften
upprest honom, fick han se crachanen, släppte honom då, och
började ropa "i gevär," då hela högvakten kom
utspringande och trummade, för att göra honneur. Förgäfves skrek
Riks-Rådet, att de denna gång kunde spara sig detta besvär
ntan hellre komma och lyfta honom ur smutsen: men
vakten, döf för hans rop, fortfor med sitt obarmhertiga
trummande, och lät honom ligga, ända till dess sista hvirfveln
vederbörligen var utslagen. — En annan gång hade H. i
Upsala’ ätit middag hos Konungen, och gick hem den korta
vägen till fots. Han blef omringad af en flock närgångne
Studenter, som förmodade att han hörde till Konungens
suite, utan att dock känna hans höga rang. Bestörte öfver
den vidunderliga figuren, som kom framrullande
slottsbacken utföre, tungt pustande, stödd af tvenne betjenter,
öfverhopade de honom med speglosor, oeh frågade honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:27:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biosvman/6/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free