Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Håkansson, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Håkansson, Olof. 280
dit Riksdagen blifvit flyttad tillbaka, hastigt med döden
afled, uti en ålder af 74 år och 8 månader, sedan han i 45 år,
såsom Riksdagsman, haft en så stor och märkvärdig del uti
Riksdagsärenderne. Han jordfästades uti Riddarholms-kyrkan
d. 24 i samma månad, dit hans lik beledsagades af
Landtmarskalken, samt af Preste- och Rorgareståndcns Talemän,
af deputerade från samma trenne stånd, och af hela
Bondeståndet. 1 anseende till sin nära förbindelse med Grefve
Ax. v. Fersen, då var. Landtmarskalken, blef han jordfästrad
i det grefliga Fersiska grafchoret. Uppgiften att
begrafningen (hvarom se Skand. Sällsk. Handl. XVI. sid. 545 o. f.)
skett på allmänna medel är dock icke grundad, emedan
arfvingarne bestodo den. Vid detta tillfälle hände den
skandalen, att när processionen vek af åt Riddarholmsbron,
möttes den af en käring, som bar ett får, då en stor, massif
officerare ryckte fåret från gumman och kastade det bland
bönderne. Den aflednc hade förut en lång tid varit sjuklig,
och hade samma höst blifvit kullkörd på gatan.
Olof H. egde ett skarpt förstånd, en genomträngande
urskillning, ett makalöst minne, lätthet, behag och
redighet i uttrycket. I enskilda lifvet var han upprigtig , vänfast,
hjelpsam, skämtande och rik på naturlig qvickhet. Hemma
visade han sig i sitt stånds enfald och skötte sin
hushållning och sitt jordbruk; ingen kunde der, i Lösens by, ana,
att det var samma man, som på riksmötena styrde en
fjer-dedel af Ständerne. "Han var," yttrar en samtida i Skand.
Sällsk. Handl. XIII. sid. 514, "det största genie som bott
under ett gråkolt calott. Utan uppfostran, kunnande näppe
ligen skrifva mer än sitt namn, var han ett lumen i
con-claver, och nästan oemotståndlig i utförandet." Oaktadt
han 1745 hade hela sitt stånd emot sig, förmådde han icke
deslomindre genomdrifva på en timma konungavalet, och
sedermera öfvertala sina ståndsbröder att låta beslutet
antecknas i protocollet såsom enhälligt. Vid 1758 års riksdag
uppstod emot honom ett parti, till hvars kufvande han
behöfde bela sin slughet. Vid den år 1765 begynnande
blefvo likväl, såsom vi nämnt, hans motståndare honom
alltför öfvermäktige. Vid 1769 års riksmöte anade han
följderna af oenigheten och den tilltagande förvirringen, samt
hördes ofta derföre varna. Äfven Öfverheten fjäsade för
bonden i vadmalsrocken. Då Dr. Ulrika Eleonora vid 1753
års riksdags slut yttrade sig vara sinnad, att lemna honom
biogr, lex. VI. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
