Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Höpken, Anders Johan von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 H ö «• r e n , Anders Joluin von.
ban behöll till il. 14 Nov. 1780, då ålderdomen förmßdde
honom att begära afsked. Ilan lefde sedan till d. 9 Maj 1789,
då ett hastigt slag slutade hans 77-åriga lefnad midt ibland
det sällskap han bjudit till sitt bord. Vid sin afgång var ban
den äldste Rådshcrre, den äldste Seraph.Ridd.; den äldste i
Vet. Akad. ocb Vitterk.Akad. Dessa båda hade han sjelf hjelpt
till att stifta; den förras Sekreterare hade ban varit ända
från början och nedlade denna syssla ej förr än han
inträdde i Rådkammaren; den sednares förste Direeteur var han
vid inrättandet, dess förste President vid förnyandet. Vid
Svenska Akad. inrättning gaf Konungen honom första
rummet. Föröfrigt var han Led. af K. Vet. Soc. i Upsala,
Musikal. Akad., Vitt. Akad. i Marseille, Hist. Iustit. i
Göttingen och Ekon. Soc. i Bern.
1 anledning af händelserna vid 1760 års riksdag yttrar
Tessin (sid. 194): "R.R. Raron II:s stora talens äro i vär
strömfart lika otillräcklige, som en Axel Oxenstjernas
skulle vara, om ban kunde uppstå ur sin aska. Han talar med
dignitet, skrifver bättre än någon i riket, är snabb vänd i
alla oförmodade händelser; dock hvad hjelper allt detta?"
— Loftalaren, Gr. Gyldenstolpe, målar honom sälunda:
"De, som njöto hans umgänge, sågo i detsamma sättet,
huru en tänkande man förenar lärdom och kännedom af
verlden, det» stränga bokstafven med den i sammanlefnaden
nödvändiga cfterlåtenhct. Med obekanta och dem, som ej
vunnit hans förtroende, var ban fåtalig och mycket aktsam på
sina ord: ibland vänner ledig, helst i sitt hus, der ban ville
se förnöjlighcten uppbragt, och der skämtet gerna fick
tränga sig emellan allvarsamma ämni^n. Han hade sjelf för
mycken fullkomlighet, att berömma något svagt, och för
mycket snille, att ej känna ett slags lidande dervid.
Okunnigheten, när den tillmätte sig någon betydelse, fördrog han
endast af höflighet, på hvilken den öppna dårskapen ej
alltid fick göra sig räkning. Ilans värdighet tycktes mindre
lägga tvång på andra, än på honom sjelf; hade dock lätt
att vinna vördnad, både igenom sitt umgänge och sitt
utseende. Var välgörande med urskillning, ej benägen till prakt
eller öfverflöd, men vägrade allraminst hvad man kallar
väl-lcfnad. Ilade mycken flit, och, intill sista stunden, afdelad
tid 1’ör sina göromål. I sakerna rådde köld, i uttrycken
vigt, i dess skrifter en eld, som eftertanka och erfarenhet
vändt till det djupsinniga. Ilan skattade högt de Romares
böcker, läste dem ock beständigt; framför alla, Tacitus.
Hans penna gaf sällan nägot åt allmänheten, men gaf dä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
