Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg till Bokstafven H - Hård, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 härd, Carl.
ras utförande, rättfram och okonstlad, glad och fryntlig,
öppen och trofast mot sina vänner, faderligt varm för sina
underhafvandes väl, och derföre af dem älskad, nästan
tillbedd — se der i få drag den gamle krigarens bild!
Återstår nu, att hos honom teckna nya egenskaper, så
sällsynta, så i ögonen fallande hos den, som uppfostrats i lägrets
vilda och . tarfliga lif. Vi mena hans kärlek för fredens
mildare hvärf, för umgängeslifvet finare behag, för
njutningen af skön konst, hvars skapelser ban också med
frikostigt nit samlat omkring sig. Känslig, som han var, för
allt skönt och älskligt, kunde ofta den gamle
gråhårsman-nen brista i tårar vid afhörandet af en god musik, vid
anblicken af en vacker tafla, af en vacker flickas dans. I ett
bildadt sällskapslif, i ungdomens och sångens glada gillen,
och i midten af sina konstsamlingar sökte den Gamle
glömma sina tilltagande krämpor, minnen från hans faltlifs
ansträngningar , mödor och nöjen. Vi fullborda nu denna
flyg-tiga eharaktersteckning ined några ord rörande det, som
vanligen är för menniskoblickar mest förborgadt: hans
religiösa stämning. Vi låna dem, jemte flera, redan anförda
biographiska notiser, ur Talet vid hans graf. Ilär heter det:
"Att en man, som så ofta trädt döden under ögonen,
mången gång skulle haft sina tankar hos Gud och i en annan
verld, är å ena sidan lika så naturligt, som det å den
andra är obestridligt, att det dock icke var från dessa yttre
tilldragelser, utan fast mera från en inre sinnesbeskaffenhet,
som General H:s religiösa öfvertygelse fick sitt bestämda
skaplynne. Känslan var bos honom det öfvervägande
elementet, och egentligen känslan fur det sköna. Denna väg
måste äfven Religionen taga, om den ville intränga i hans
hjerta. Det var hans skönliets-sinne, som äfven måste
tagas i anspråk. Så snart nådens under och hemligheter
ställde sig i en vacker bild för hans själs eller hans kropps
öga, då inträngde hans blick djupare, än någon skulle
kunnat ana, i dess förborgade helgedom: och ban var i sådana
fall så lättrörd, att det blqtt behöfdes en blick på den
lidande Frälsaren, en ton af någon högtidlig kyrkosång, ja!
stundom blott ett ljud från det närbelägna templets
klockor, för att framkalla tårar i hans öga och stämma hans
känsla till andakt. Med allt detta var han skygg för allt
sådant, som kunde synas innebära ett blott sken; talade
icke gerna i heliga ämnen med andra än dem, som voro hans
själs förtrogna, och afhöll sig hellre från en gudaktighets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
