Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLXXXVIII
Erik Axelsson riksföreståndare, Oct. 1466—Hov. 1467.
Sällan har en sådan gäsning af stridiga åsigter och intressen
upprört det Svenska samhället, som under den tid, då Erik
Axelsson stod i spetsen för dess styrelse. Unionen var icke
formligen upplöst; men likväl torde antalet af dess verkliga
anhängare varit lätt räknadt, och K. Kristiern var dels genom
penningförlägenhet3), dels af oenighet med en del af den Danska
adeln, hindrad att understödja dem. Magnus Gren på
Borgholm, Ture Turesson på Kalmar slott och Staffan Bengtsson
voro genom slägtskapsförhållanden samt läget af deras
fastigheter och förläningar de som hade mest att frukta af en
brytning och hade alltid stått på K. Kristierns sida. Till dem
slöto sig numera, mindre af böjelse än af nödvändighet, Jöns
Bengtsson och hans slägtingar, (bland hvilka Erik Nipertz
ipne-hade Elfsborg såsom län af K. Kristiern), särdeles deltagarne
uti Kettil Karlssons uppresning. Dessa ansågo sig förorättade
genom den hvälfning, som upplyftade Erik Axelsson på den
främsta platsen i staten, men ville icke erkänna sig öfvervunna,
emedan den försiggått utan strid, och det fanns måhända mer
än en af dem, som trodde sig i stånd att skaka fram en
konung eller åtminstone en riksföreståndare under sin kappa. Det
är om dem som Olaus Petri berättar, att de »ville stycka riket
i fyra delar, och de voro fyra som det regera skulle».
Det talrikaste partiet var det, hvilket fordrade ett bestämdt
slut på unionen och betraktade K. Karl som representant för
rikets sjelfständighet. Dess åsigter spriddes genom skrifter,
hvilka skildrade Jöns Bengtssons förräderi och trolöshet mot
den fördrifne konungen och den allmoge, hvilken låtit bruka
3) I Lübeck. Chron. II: 296 berättas, att K. Kristiern år 1466 upptagit
sin tredje olagliga gärd i Holstein, hvarmed han bragte landet i stor fattigdom,
»men det båtade honom icke, ty han blef lika fattig, och andra blefvo vid
penningarne». Vid början af följande år omtalas det anf. st. s. 299, att rådet i
Lubeck icke kunnat få på utsatt tid betalning för en hans skuld, utan att de
Holsteinska borgesmännen derför måste enligt löfte träda i häkte (»Inlager»),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
