Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ ERIK (med glädtighet).
Kom, Johan, öch låt dig förströ! Här i det gröna
Du finner för dig sång, vin, lust ocji hofvets sköna.
(fattar honom under armen och de äro i begrepp att bege sig af åt skogen, då)
JOHAN (mötande en blick af sin gemål).
Dig, broder, alltid lik! Går ej så lätt, så fort!
Det svåraste på långt när ej är undangjordt.
Dig återstår ännu en annan till att vinna —
En sårad maka, mor och förolämpad q vin na
(Han hemtar Jagellonica.)
Här, broder — min gemål!
ERIK (blottande sitt hufvud).
Välkommen, min furstinna!
Körd återser jag er. Förtjust och undersam,
Jag ser, att årens flygt dock farit skonsamt fram
Och knappt vid blommorna på edra kinder rörde.
Om ledsnad, sorgen ej så mäktig skönhet störde,
I hofvets glada krets hur skall den blomstra då!
Ni länge saknats der; kom, att vår hyllning få!
(Jagellonica fortfar stum och stolt.)
JOHAN.
Till all den djupa skuld, som tacksamt återbära
Skall bli mitt hjortas pligt, skall bli min lefnads ära;
Till alla kärleksprof, du slösat har förut,
Du nu det sista lägg, det högsta ock till slut!
Vi ha försonats re*n; skänk också du din skoning!
Än mera, skänk dertill — skänk glömska och försoning!
JAGELLONICA.
Försoning, glömska, hvad? Två ringa ord! De två
Inta’ ej mycket rum uti din mun — ej så
I menskohjertat dock och uti menskolifvet.
Mig blef åtminstone, det vet jag, icke gifvet
Att lemna i en själ, så vacklande och ljum,
Der hatet bodde nyss, åt kärleken ett rum.
Hvad jag har lidit sjelf, det må jag kristligt glömma,
Och ödmjukt lemnar jag åt Herren till att dömma;
Men, mor och maka, dock jag har båd’ pligt och rätt
Att mäta androm så, som de de mina mätt.
Jag evigt hatar den,’ din långa boja smidde,
Och evigt mins jag dem, de tårar, barnet qvidde.
Om Skaparen mig gett all kärleks trofasthet,
Han gaf mig ock dertill all hatets spänstighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
