Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina kräfvor, för att taga opp allt rummet? Hur, när vi
så gingo rad för rad nedför, man böljade hviska, tissla,
flina åt oss; och hur jag var rätt glad slutligen, att med
slokande flagga och slabbrand e segel få gå i hamn der nere
bland de tunglastade, grannt beflaggade krämarskutorna.
goran. St! st! Gör mig icke galen! Skulle jag icke
minnas? Skulle de icke få minnas det? Vänta litet! De
skola icke förgäfves hafva drupit olja på gammal låga. Jag
skall öppna lederna på den der slutna adelshären, jag,
skall du få se. Jag ämnar bli den fribytaren, som skall
skicka de der dryga statsgalejorna sådana glatta lag, att
de skola dreja bi och stryka flagg, min vän!
hustrun. Och friby tårens öde?
göran. Jag frågar efter intet öde — icke en gång
mitt eget. Jag har dessutom mitt öga på målets ära, icke
på vägens faror. Det är väl att man ger mig nya
oförrätter att späda på min själs kanske annars domnande
hämdflammor. Ja, i mig har -vedergällningens engel eller
djefyul — lika godt — tagit sitt hemvist. Han beherrskax
mig dag och natt. Om dagen eggar han mig och säger:
‘‘stanna icke!“ Om natten väcker han mig och hviskar:
“hvila icke — icke förr än du utfört den kallelse, hvartill
jag kallat dig. Tag i din ena hand rättvisans vigtskål, i
den andra dess svärd. Lägg i den förra de stores
orättfärdighet, våld, förtryck; utför med den andra rastlöst
vedergällningens blodsdomar.“ Gömd, men ej glömd är hon,
denna långa förflutna tid af högmodiga synder, dem jag
vill utkräfva utur deras blodiga och hårda händer, i den
förolämpade mensklighetens, det betungade fosterlandets
och — hvarföre icke säga’t? — i mitt, den föraktades
namn. — Den föraktades! O, på hvilkens panna skref i
födseln naturen: “du är ädel - du är vanbörding“? Hvar
står det i den gudomliga eller menskliga lagboken: “dig
tillhöra njutningen, makten, äreställena — allt; du åter
eger intet utom svetten, glömskan, träldomen“? — I mig,
en man ur det ringaktade, föraktade folket, lefver detta
folk upp. I mig kastar det de första brinnande, törstande
blickarna omkring och öfver sig. I mig utsträcker det de
hopkrumpna lederna, de grofva, roflystna händerna. I mig
upphäfver det de första hämdeskrien — och jag hoppas,
det skall ljuda med domsbasunens dån i deras öron: “med
md det kom, med sorg det gick“. /
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
