Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kan, döende, i nöden
Jag tjena mer — jag aktar mera döden.
’ SÄNDEBUDET (till konungen;.
Lån’ ej ditt svaga öra,
Att än en gång han ej dig må förföra!
Du yet: väg till försoning
Ej gifvas kan med detta offers skoning.
ERIK.
Yi måste — måste skiljas!
GÖRAN.
Det ordet var en svag, en trolös. viljas.
Säg icke så! Ej viker
Ett manligt hjer ta så för hot, ej sviker
Sin tjenare en herre,
Och ej en kung de ringare, de smärre,
När de med bön nerfalla
Och spirans, tronens helga skygd åkalla.
Sitt majestät han ställer
Emellan syagheten och styrkan — fäller
Våldshydrans hufvu’n många
Och krossar orätts ringelormar långa.
Sin arm, sitt svärd han sträcker
Mot fiendernas anlopp och betäcker
Dem, som han lofvat skydda —
Den minstes bröst, den minstes minsta hydda.
Och kan ock lyckan vika,
Hans tro, hans hjerta kan dock icke svika;
Och kan han ej befalla
Utöfver ödets stjernor, han kan falla
Med — för de sina alla.
Kän mindre helgd jag ega,
Den trogne tjenaren?
ERIK.
Den onde, vill du säga.
GÖRAN.
Om onde, dock den trogne,
Till lydnad, handling alltid redebogne.
Af bördorna den största
Hvem bar, om icke jag, den sista som den första?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
