Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det varma hjertat hon dock till sig drar,
Och all min längtan, all min dyrkan har,
Af hennes köld, o långt ifrån besegrad,
Om ej fast mera härdad, spenslig stegrad.
På afstånd sedd i morgonrod nans ljusning
Utaf min unga dag, hur verlden ler!
Försåtligt!
MUNKEN.
GUSTAF.
O, hvad ljus, hvad sol, hvad tjusning
Dock i den blick, mig den okända ger!
MUNKEN.
En flyktig, mer och mindre djup berusning,
På den en evig saknads ånger ser.
Ej så är lifvet i den tysta cellen;
En morgon och en dag lik frida qvällen!
GUSTAF.
Jag vill med nöjets skära rosor smycka
Min ungdoms friska, snart försvunna vår;
Hvar tjusning till mitt öppna hjerta trycka,
För den det kanske snart ej mera slår.
Hvad som på jorden nämns olycka, lycka,
Mitt oerfarna hjerta ej förstår;
Men jag vill ut i lifvets glada hvimmel,
I ljuset, solen af dess fria himmel.
Och hvad ni går att bjuda, går att yrka:
Förnekelse utaf min ärfda tro;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
