Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den skumma skuggan af mitt eget väsen,
Hur sjöuk den ner, hur svann den ifrän jorden?
KATRINA.
Se’n du, se’n jag ifrån hans sida ryckts
För alltid — vi de sista föremålen
För kärleken till lifvet i hans bröst;
Se’n sista skymt af hopp om frihet släckts,
Som honom lockat med sitt falska gyckel,
Han vände blicken mot en högre sol
Och tanken bort från alla kronors skimmer
Till hans, den Törnbekröntes, Korsnedböjdes —
Förtviflade — bad — kämpade — och vann;
Ur syndens djup sjöng sina klagopsalmer,
Och fick en fläkt till slut från fridens palmer;
Så att, när sista offret han frambar,
Den sista skärfven af försoningsgärden,
Uti den kalk åt honom ifylld var,
Han gick, försont med Gud, sig sjelf och verlden,
Att lemna här ett skuldbelastadt namn
Åt menskodom, som aldrig dör i tiden;
Men själen, ur förderfvarns händer vriden,
Uti förbarmandets, i nådens famn.
(De dölja sina rörda anleten.)
Frid med hans själ! — Nu vändom åter blicken
Emot den sol, i stundens lycka ler.
Åt nattens skuggor nog jag dagligt offrat;
Jag vill ha oafkortad glädjens dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>