Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 1 i —
Men — kan man fråga — om den absoluta Ideen
är den sanna principen, hvarföre framträder den först sSsom
resultatet? Härpå kan enligt Hegel svaras, att den absoluta
Ideen endast ftr, i det den förmedlar sig med sig sjelf. Den
är väsendtligen enhet af åtskiljda momcnler; i sin sönJring
ifrån dessa momenter Ur den blott ett tomt namn. Men
dessa momenter måste stå i ett organiskt sammanhang med
det bela; de äro ej blott delar deraf, som kunde tänkas
bestående äfven såsom isolerade, utan de hafva endast i det
bela sitt väsende och sin sanning. Fixeras ett af ideens
momenter i sin söndring från det hela, så är det i denna
sin isolering ett ensidigt och osannt. Men denna dess
osanning gallor ej blott i förhållande till dess motsats, utan,
emedan det i sig är hela totaliteten, måste dess motsats
innehållas i det sjelft. Derigenom visar sig, att denna
bestämning i sin isolering upphäfde sig sjelf; ty såsom isolerad
skulle den vara skiljd från sin motsats, men innehöll
tvert-om sin motsats i sig. Det sanna är följaktligen enheten af
båda bestämningarna; men denna enhet är ej någon död
enhet (neutralisation), ej heller ett blott abstrakt
omslåen-de af bestämningarna i hvarandra, utan den är den
djupare princip, som ligger till grund för båda, och hvaraf de i
sin sanning äro blott momenter. Men å andra sidan har
principen sjelf sitt bestånd uti momenterna. I sjelfva
verket äro således enheten och momenterna ömsesidigt
förmedlade genom hvarandra.
Häraf är klart, att man vid begreppets dialektiska
sjelfrörelse helt och hållet måste abstrahera ifrån all tids—
och rums-bestämning. Hos det tänkande subjektet fortgår
visserligen tankens rörelse i tiden, men tanken sjelf är evig
och oföränderlig; och likväl är den subjektiva tankens
fortgående rörelse grundad i den objektiva tanken sjelf. Och
på denna grund kan en dialektisk rörelse tilläggas äfven den
objektiva tanken. Det kan medgifvas, att detta uttryck ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
