Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från björnidet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 86 —
höjdes i luften, ett högtidligt ögonblick, som innehöll
löfte om obrottslig trohet mot deras heliga sak: ett
lif i själfständighet eller också död.
Då de öfriga åter sänkte sina armar, behöll skeppar
Daniel sin uppe med tre utspända fingrar och sade
med graflik röst:
»Vi sjömän svära också att offra skuta och last
för fäderneslandets räddning! — Jag kan allaredan
nämna, att det är något galet på färde ute på sjön.»
Colbjörnsen betraktade honom och frågade:
»Hvad menar du?»
»Svenska fartyg hafva gått till ankars framför
vårt hamninlopp — jag har suttit på utkik ända sedan
i morse. De landsätta folk beständigt mellan skären;
deras pråmar komma hvarje ögonblick in med fler.»
»Det vet jag», sade Colbjörnsen. »Har du mer
att säga?»
»Jaså — Ni vet det? Det kunde ni ju hafva sagt
genast, ty då vet ni väl mer än jag vet», yttrade
Daniel stött, och slog sig ned på bänken.
»Jag mottager eder ed i Norges namn», sade Peder
Colbjörnsen, vänd mot församlingen. Därmed var
förbundet slutet och Fredrikshalds frikår upprättad.
»Amen», sade värden Jonassen, som satt i sin
halmstol framför disken på den sida, där pressyltan
stod, och med händerna hopknäppta om den stora
förskärareknifven. »Hallå, uppassare, den skålen måste
drickas i gammalt norskt mjöd från salig farfars egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
