Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vedtjufven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— io3 —
snart norska till själ och hjärta, dem välja vi och
bära upp till vårt folks egen tron, då först blifver
Norge vårt Norge, först då växer känslan af trygghet
fram, först då kan en norrman förtroendefullt gå fram
till tronen, först då böja knä, lägga sin sak och sig
själf i sin konungs hand och säga: »konung, jag är
din son, jag har felat, och de andra ha felat, döm nu
emellan oss efter vår egen lag och den domen skall
vara helig.»
Björnstad hade låtit yxan falla, han sträckte
händerna ut framför sig och såg vidt omkring, som om
han talade till ett helt folk.
»Den kungatanken är den enda som det är något
med», ropade Halvor och svängde yxan. »Hvad
sitter morbror Svendsen och tänker på, medan vi
andra arbeta?»
Björnstads svåger, klockaren Ole Svendsen Bakke,
satt på en stubbe med bössan öfver axeln och såg
på. Han var klädd i fårskinnströja med två pistoler
i läderbältet; på hufvudet bar han pelsmössa, under
hvilken ett tätt, mörkt stripigt hår hängde fram. Han
var af medellängd och undersätsig; de milda, blå
ögonen lyste fram under en tänkande panna. »De
tankar komma ofta i mitt sinne», svarade klockaren
från Id, »att äfven jag, oaktadt en kyrkans man, bör
göra något till landets gagn. Jag gick därför i går
ner till Peder Colbjörnsen.»
»Jagade han äfven bort dig?» yttrade Björnstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
