Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemmets fågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—• 122 —
på väggen vid sidan om skorstenen och stämde
strängarna.
Olaug såg på honom med förskrämd blick.
»A nej, inte i kväll!» bad hon och strök sitt
krusiga hår från pannan.
»Ar det svensken, du är rädd för?» frågade han.
»Fienden är nu långt öfver fjället.»
»Det är ej svensken jag fruktar», svarade hon
och lade sin hand på fiolen. »Du gör orätt i att
spela som du gör, Jörgen; du manar fram andar med
ditt spel. Den döda skall hafva ro i grafven, hon
fick ej mycket däraf, medan hon lefde.»
»Hvad menar du?» frågade Jörgen häftigt.
»Jag såg mormor härinne i natt, lifslefvande som
jag ser dig, där borta vid väggen. Månen sken som
i afton in genom glasrutan; jag låg och såg på din
fiol. Plötsligt gled något hvitt fram ur månljuset
mellan väggen och mig, strax efter såg jag tydligt,
att det var hon, medan hon böjde sig öfver din stråke
och kysste den, precis som hon gjorde den dag du
sist hälsade på henne i fjor. Då höll hon din stråke
till sina läppar, hviskade länge och välsignade den.
Det var som andades hon in i din fiol sin stora kärlek.
Och då du sedan bjöd oss farväl — — •—»
»Så bad hon mig spela vår vaggvisa», sade
Jörgen, »och det gjorde jag.»
»Tills du försvann bortom fjället, och mormor
stod och sträckte armarna efter dig, till dess äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
