Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Visan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 155 —
som komma skulle. En högtidlig, vek stämning tycktes
behärska Björnstad. Han hade knäppt händerna under
nacken och såg upp mot de blinkande stjärnorna.
»Lille Jörgen», sade han omsider; »haf tack, kära
du. I detta ögonblick är jag säkert närmare Gud än
någonsin. Nu skall jag bikta mig för dig. Tack, du
lille gosse, som rädd och bedjande såg på mig med
dina blå, trohjärtade ögon, när jag gaf dig en rättvis
tuktan. Kommer du i håg: en gång tog du af mössan
och bockade dig efter bestraffningen? Jag slog dig
aldrig sedan dess. Jag känner dig nu och är glad
däröfver i natt, då det kanske blir slut med mig och
mitt elände. Gud signe Norge! Gud hålle sin hand
öfver Maria, gossen och dig! — Tror du ej, att jag
vet, att du i detta nu kan rädda dig som en ekorre»,
fortfor han en stund efteråt, »på furan där, som lutar
öfver mitt tak och hvilken jag lät stå där för din skull.
Jag såg dig som gosse mången gång svinga dig hit
öfver, när Maria därnere lockade dig med sötsaker och
annat klifs. Men du stannar i natt hos mig, min gosse,
du flyr ej; det är min stolthet: en god norrman
stannar hos mig.»
Jörgen låg stödd på sin armbåge och såg
Björnstad in i ögonen.
»Tack för smörjen, morbror, än en gång tack
för smörjen!» hviskade han och smög sin hand in i
Björnstads.
»Detta är stort, det är rent af härligt!» utbrast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
