Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Visan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 157 —
är som om jag hörde min violin gnissla inne i
främmande skogar. — Jag håller så mycket af dig, det
tyckes mig som vore jag din egen son.»
»Norges son», svarade Björnstad. »Nu nog med
det talet. — Stackars Maria därnere! Hjärtat skälfver
i hennes bröst för mig, men svenskarna göra henne
ej något ondt; det är ridderlighet hos det folket. —
Jag beundrar krigarhjälten Carl; det är en man, det!»
Jörgen reste sig till hälften, slog armen om
mor-brodrens skuldror och drog honom till sig.
»Låt oss nu bedja en bön», sade han. »Hvem
vet huru detta kan sluta.»
De bägge männen togo sina mössor i händerna;
deras läppar rörde sig.
Strax efter hörde de buller nere inunder.
Svenskarna hade trängt upp på löftet och undersökte
detsamma. Björnstad lade nytt fängkrut på sin bössa.
Jörgen satt ofvanpå loftsluckan för att gifva den större
tyngd. Norrskenet steg och sjönk och förlänade
skådespelet ett förökadt, vildt och romantiskt skimmer.
»Gifven er i godo!» ljöd plötsligt en röst i närheten
af de belägrade; ett gapskratt beledsagade dessa ord.
Jörgen vände sig om. Öfver husets breda
skorsten visade sig två svenska soldater; deras
muskötpipor glänste i månskenet.
»För Guds skull, morbror», hviskade Jörgen, »låt
mig råda. De männen ha rätt; man måste taga dem
på vänligt sätt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
