Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Visan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i6i —
Sergeanten gjorde ett tecken. Månsson försvann
genom taket.
Ett egendomligt leende for öfver Jörgens ansikte,
medan han såg öfver mot skogen och slog händerna
ihop, liksom för att värma fingrarna.
Om en stund fick han Halvors fiol.
»Lira nu af din visa i en hast!» sade Månsson
och skrattade; »efteråt skall jag som en äkta slaktare
sätta denna i ditt hjärta!»
Han svängde sabeln öfver fångens hufvud.
Jörgen tog fiolen och lade den mot kinden. En
bred, skärande ton, som aldrig tycktes vilja sluta, bröt
fram under första stråkdraget; därefter gled vaggvisan
fram, blid och vek. Den ljöd som ett barns bön om
hjälp, en maning, ett ångestrop i dödsfara. Jörgen
höll upp och lyssnade, som om han väntade ett svar.
Då for plötsligt samma gåtfulla leende öfver hans
ansikte; han kastade hufvudet bakut, såg upp mot
stjärnorna och spelade värmlandsvisan. Blida, innerliga
toner stego fram i skymningen, de kommo som en
saknad, som en hälsning från hemlandet, som ett
vemodigt minne, skuggrikets hemlighetsfulla röst till de
lefvande. Rikare och mäktigare banade tonerna sig
väg under de allt ifrigare stråkdragen, lifvets längtan,
segerns fröjd ljödo slutligen i den gamla gripande
folkvisan.
»Han rår ej för att det låter så vackert, det är
dödsångesten, som kittlar honom i fingrarna!
Cant Etlar. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
