Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En falsk signal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 188 —
brast: »Ack så präktig Ers Majestät ser ut, precis som
en friare!» slet kungen den otåligt af sig och försäkrade,
att han ej längre kunde vänja sig vid att hafva något
varmt om öronen.
Här låg nu Carl den tolfte, nära sitt ödes mål,
lugn och obekymrad. Hans majestätiska kropp,
bredaxlad, smidig, af medellängd, hvilade på det
friluftsläger, som hans krigaresinne föredrog framför den
yppigaste säng i mjuka kvinnoarmar. De efterlefvande
Carolinernas konung, härdad af otroliga försakelser, af
själslidanden och själslyftningar, höjd öfver lifvets
hvardagliga behof, blickade tankfullt framför sig i den
norska skogshyddan. Hans blick sammanfattade
måhända i natt hvad han under sitt lif upplefvat: de
segerrika bragderna från Narva, Diina, Klissow,
Holof-sin och nederlagen i Ukraine, Bender, men drömde
nog mest om nya eröfringar här mellan Norges
klippor; den berättade i glansfull ro om sagolika
kämpa-äfventyr — det största af dem alla låg dock där på
granrislägret, med ett leende om de fylliga läpparna,
en skål vatten vid hufvudgärden, väntande på den grå
morgongryningen under den främmande vinterhimmelen
för att kasta sig på hästryggen och låta trumman mana
till nya bedrifter. Kungen, hvars namn sedan aldrig
nämndes af hans krigskamrater utan under tårar,
hänryckning och längtan och hvars minne knöt ett
osynligt vänskapsband emellan hans soldater på sådant sätt
att i ståndsskillnaden hvarje hinder utplånades och menige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
