Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ole Svendsens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 223 —
ett tröstrikt hopp, att, ifall mitt lif skall låtas för vår
goda sak, då skola växa upp nytt lif och ny kärlek
kring henne.»
»Bra taladt, klockare», sade den bedagade fogden
och gaf honom en skarp blick under de kraftiga
ögonbrynen. »Skulle något dödligt hända dig, hvad som
för öfrigt äfven kan hända mig, ja, då kan du vänta
af mig, hvad jag väntar af dig: våra barn må blifva
syskon och dela lika rum i våra hjärtan.»
Fogden talade med den myndighet, som utan tvifvel
härledde sig från den betydande roll hans ställning
förlänade honom, klockaren med den stilla ödmjukhet,
som utöfvandet af kyrklig värdighet medför.
»Gud är mitt vittne», fortfor klockaren, »jordiska
band äro starka, så starka att en mans bröst kan
sprängas, om han måste slita sig loss från dem, och
likväl finnes det en starkare makt, de rättfärdige
stridsmännens sak. Jag har ofta sett dessa stridsmän
uthuggna i sten på sina grafplatser på våra gamla norska
kyrkogårdar och jag har vallfärdat till dessa grafvar
och bedt: käre kamrater i min strid och mitt hemliga
hopp, tagen mig för god och låten en ödmjuk broder
hvila hos eder, när striden en gång är förd till slut.»
»Ja, åhja!» sade fogden och nickade allvarligt.
»När jag har önskat något sådant, så har det alltid
varit något galet i vägen med märgen i mina knotor,
men en god salt fläsksoppa med ett glas eldigt
kana-risekt bringar lätt systemet åter i ordning. I skolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
