Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ole Svendsens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 235 —
som stego fram ur morgonens dimmor rundt omkring
honom; för honom hade nu morbroderns kraftfulla lifsbild
intet gemensamt med död och förintelse.
Se, det var därborta på fjällsluttningen, som
morbror, Jörgen och han för några dagar sedan hade haft
ett lustigt skämt med en trupp fiendtliga ryttare, som
sprängde fram mot deras bakhåll.
»Blås, Halvor lille, och låt dem veta, att vi äro
här», hade Bakke sagt. Och Halvor hade sprungit
fram på udden med hornet för munnen och blåste till
angrepp, så att ryttarne gjorde helt om och med
detsamma voro som bortblåsta af vinden. — Det gryende
dagsljuset bredde ett rosenrödt skimmer öfver klippans
topp, medan tåget drog förbi.
Och dagsljuset bröt fram, nattens sista vargtjut
dog bort i skogen, morgondimman dunstade bort
mellan granarna, det gråhvita täcket gled bort öfver
trakten, den blå himlen, de hvita skyarna, allt hälsade
det vaknande lifvet välkommet. De enstaka
vägfaran-denas glada tillrop förstummades och förvandlades till
klagorop, när de fingo syn på sin klockares liflösa kropp.
Halvor gick framåt utan att se eller höra något.
Där nere bakom fjället till vänster hade det gått lustigt
till under natten till gårdagen —- hi och hej! — fiendens
korn- och höförråd, som han om dagen tvingat bönderna
att köra ihop, gick upp i lågor och Bakke stod midt i
röken och antände den sista rustvagnen, medan skotten
smälide och trumman kallade till vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
