Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Colbjörnsens »brokiga karlar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 245 —
underkasta er hvarje bestraffning jag anser nödvändig»,
sade Colbjörnsen.
»Det är rätt, vi måste hållas strängt», menade
männen och nickade mot hvarandra, som om det vore
en gifven sak.
»Jag dömer då er alla att i afton på min
bekostnad tömma ett krus på »den förgyllda nyckeln!»
kommenderade Colbjörnsen och fick till svar ett
dånande hurra.
En sergeant ville följa med folket.
»Hör du, Tomasen, du bör ej gå till manskapet
i afton», sade Colbjörnsen.
Men sergeanten gick likväl och fann anföraren
frän bron, Nils Anker, sittande i en länstol, full och
skroderande.
»Gå hem, du fyllbult! Du sitter ju här och
bla-merar hela kåren», befallde sergeanten.
Den gamle ulken med de krutstänkta och
väderbitna dragen var stark som en björn. Han sprang
upp, gjorde ett tecken åt kamraterna, de trängde sig
ihopa mot dörren och fingo sergeanten ut utan att
behöfva lyfta en hand.
Nästa morgon måste de åter ställa upp sig
utanför Colbjörnsens hus. Nils Anker trädde fram med
handen till mössan. »Vi lydde order, så godt vi kunde,
herr kapten, och tömde några goda krus. Sergeant
Tomasen där ville förleda oss till olydnad mot chefens
höga order, därför läto vi honom stå utanför.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
