Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Colbjörnsens »brokiga karlar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 247 —
annan hemma än Nils och gick med damerna ner på
gården. De sågo sig omkring förundrade.
»Hallå, Nils — fram med sig!» kommenderade
Colbjörnsen.
Nils stack då fram sitt skäggiga, lurfviga hufvud
och tittade vänligt på de unga, vackra damerna.
»Hvarför springer du ej din väg?» frågade fröken
Jonassen och gaf honom en slant.
»Gud välsigne hennes sköna ansikte!» svarade
skälmen. »Då hade jag ju ej fått se er.»
Den unga damen kunde i sitt lif aldrig på ett
bättre sätt gifvit ut en slant än denna, hvilket Nils
Anker sedan fick tillfälle att visa. — Den lilla råttan
kan ju ibland hjälpa lejonet, det är en känd sak.
Som sagdt, ett märkvärdigt godt förhållande och
kamratskap band de fleste af dessa halfvilda
människor vid Colbjörnsen i lif och död med en
själfuppoffring och tillgifvenhet, som torde söka sin like, och
detta ej endast under krigsåren utan för hela lifvet.
När och huru denna förening slöts, den frågan föll
det ingen in att framkasta. Hvad var det som gjorde
alla dessa ansträngningar, umbäranden och lidanden
så lätta att bära, som gjorde mögliga, stenhårda
skorpor och härsket fläsk till välsmakande måltider och
dagslånga marscher, efter hvilka skinnet hängde fast
vid skorna, till glada äfventyr, som kom dessa halft
medvetna men helt kännande män att gå i döden,
frimodiga och skämtsamma, utan fruktan, med en känsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
