Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormugglan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2Ö2 —
Solen hade gått ner bakom de norska fjällen.
Hafvet låg stilla. En mås satt och sof uppe i en
klyfta med näbbet doldt under ryggfjädrarna; en
sten-fyr eller en enbuske höjde sig här och där öfver de
glattslipade stenarna, den brungröna tången låg i hopar
rundt omkring på stranden eller hängde på klipporna
som hvita fibertrådar, och längre in i landet steg en
tunn, hvit rök upp i luften.
Den gamle satt och skyggade med handen för
ögonen och blickade hän mot staden, som om han
väntade någon; ett bittert leende krusade hans läppar.
En spräcklig get stod med frambenen i häcken och
gnagade skotten af det buskiga tornet; emellanåt gned
hon sig mot den gamles skuldra, som ville hon påminna
honom om, att det var sängdags för länge sen. Dess
ägare satt försjunken i sina egna sorgsna tankar.
Läpparna rördes allt emellanåt, tysta klagande ord,
som om han talade till en sjuk, ljödo oafbrutet.
Ensamheten och ödsligheten på den tysta stranden
tycktes ej hafva skänkt fridens ro åt denne man. Han
visste, att stillheten härute rufvade på onda planer,
han kände af erfarenhet, att naturens uppror medförde
undergång för allt lefvande, att hafvet glupskt slukar
hvar och en, som hängifver sig åt detsamma, att det
ler endast för att bedraga, för att kläda sig i skum
och fradga och för att slutligen, efter ändlösa strider,
kasta splittrade vrak eller lemlästade lik in bland skären.
Den gamle fiskaren hatade och trotsade hafvet. Endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
