Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormugglan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 267 —
så gick er gosse och tog, till skam och vanära, lifvet
af sig i Tisteelfven, och förut hade er äldste son
drunknat utanför skäret här. — Tre packor klippfisk,
en tunna salt gråbensill, prima vara. — Ja, I kunnen
hafva anledning att strö buxbom härinne. Men en
sådan son I nu har fått att berga födan åt er, en
riktigt präktig son, som ärfver huset här, när I en
gång gån hädan. — Och glöm ej att i tid säga mig,
hvar I gömmen sparpenningarna, ty det sägs att I
knogat ihop rätt bra under många år. — En sådan
gammal stenrik stormuggla — hi hi!»
Daniel knuffade fiskaren skämtsamt i sidan och
smilade vänligt.
»Min äldste dog i sitt kall — den yngste har
botat för sitt fall — därute hos dem vill jag söka
mitt hem», sade fiskaren och pekade ut mot det
mörknande hafvet. »Mina egna äro borta, jag har
ingen familj.»
Ett egendomligt, stolt lugn hvilade öfver hans
rynkiga uppenbarelse, när han stod på toppen och
säg ut mot den glupska fienden, som ännu i sin hvila
manande sände hotfulla dyningar mot land.
Ett gulhårigt hufvud och några vilda, skäggiga
ansikten hade under samtalet blifvit synliga bakom
törnehäcken men försvunno igen lika hastigt.
»Dröj litet!» ropade Daniel efter den gamle, som
vände sig om för att gå in i den ensliga stugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
