Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormugglan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 269 —
»Och du liknar min far som den förtorkade furan liknar
den stora lifskraftiga. Hvem är du?»
Fiskarens drag antogo åter sitt hårda uttryck.
En glödande rodnad sköt upp i hans fårade panna.
»Björnstads son — öga för öga, tand för tand!
Allsmäktige Gud, hör min bön!» hviskade han med
skälfvande röst.
Halvor vände sig mot Daniel, som, i känslan af
sin nyss förvärfvade rikedom, stod med ett välvilligt
leende och åsåg detta möte, där blodets röst reste sig
mot gammalt agg och liden oförrätt.
»Hvem är den mannen?» frågade Halvor.
»I sanningens namn är jag skyldig att tillstå, att
det är din köttsliga faster Ellen, som du står inför»,
förklarade Daniel, gripen af det ovanliga i situationen.
»Faster Ellen!» utbrast Halvor och sprang bort
till fiskaren med ett strålande, vänligt leende; »faster i
karlkläder, faster Ellen, som mor så ofta sörjt efter
och far en gång gråtit öfver!»
Fiskaren svarade ej, han bara fortfor att stirra pä
Halvor. Plötsligt vacklade han, den unge sprang fram
och tog honom i sina utbredda armar. Halvor kände
en underlig kraftlös börda mot sitt bröst; då han såg
ned i fiskarens ansikte, omgifvet af grått böljande hår,
som förhöjde likheten med fadren, upptäckte han, att
den gamla låg medvetslös i hans armar. Han sprang
ner till hafvet, tog kallt vatten i sin hatt och badade
därmed fasterns ansikte. Då hon åter slog upp ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
