Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olycksbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 292 —
Olaug sänkte hufvudet och fortfor med vekare
stämma:
»Var mild och nådig, Casper Hoyer; I kunnen
vara det, I som ären så stor och rik och mäktig, låt
mig ringa flicka gå i fred. Stadens förnäma och vackra
damer täfla ju om att täckas Eder; hvarför skolen I
vara så sträng mot mig?»
»Jo, så min själ och salighet skall jag vara sträng
mot dig, du råttunge!» ropade Casper och rullade
med ögonen. »Usch, de andra utklädda dockorna!
Det är just dig jag vill lägga betsel på, din trollpacka!
Alla andra gitter jag ej att se på. — Kommer du ihåg
den afton, du kom ner från berget, blek och bortkommen,
med dina tarfliga kläder i ett bylte, och jag stack
tummen rakt in i hjärtegropen på dig? Du skrek högt
och gaf dig till att storgråta. Sådant där är just för
mig, det gör mig etterbefängdt tokig. Och då jag en
gång nere i bagareboden lade min hand på ditt bröst,
så smäckte du till mig på fingrarna. — Hela boden
står ju full af våra unga kavaljerer, som vilja äta varma
bullar hos dig, de lättsinniga sällarna! De rulla med
ögonen och göra sig så söta; du får aldrig ens
förstulet kika på dem. — Och så apotekaren, den
doftande balsamdosan, som lade blommor på disken åt
dig! Jag grinade åt honom, så jag höll på att spricka,
då du sopade hela blomsterhögen i slaskhinken; så
vill jag ha flickorna i tukt och ärbarhet. — Du är så
godt som min äkta hustru inför Gud och människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
