Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldskriften läses ännu på historiens eviga taflor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 307 —
af döendes rop på hjälp, af kanonernas brakande, allt
blandadt med krutrök och brandlukt.
Olaug böjde sig ut ur fönstret och såg efter
möjlighet att undkomma.
Vig som en ekorre svingade hon sig ner på ett
framskjutande tak och därifrån vidare, tills hon genom
en takglugg fann väg till gatan. Hemlös och
främmande som hon var, sökte hon skydd i en gård,
eftersom hon ej mer tordes vända tillbaka till bagareenkan.
Då fienden om en stund bröt in i gården, flydde hon
ner till bron. Midt för denna, utanför Wærns gård,
hejdades hon af en hop soldater, som voro ifrigt
sysselsatta med att iståndsätta bron, som Haldensarne
delvis rifvit. Alla män i Wærns gård tvungos att bära
plankor för att däraf göra en gångbana på bron, ett
lifsfarligt arbete, eftersom borgarnes pråm, som låg
utanför blockhuset, kunde bestryka bron med sitt
artilleri och alltså ständigt sköt alle man med plankor
ned i älfven och förstörde det halffärdiga arbetet.
Just som Olaug vek in i en sidogränd, upphanns
hon af sina förföljare, bland hvilka befunno sig sergeant
Eriksson och Månsson.
»Ta’ mig tusan — jäntan från bergåsen!» ropade
Eriksson och tog henne i sina armar. »Väl mött, skön
jungfru! Vi ses alltså igen, som jag lofvade, ty jag
är ordhållig.»
I det samma sprungo två män ut från närmsta
dörröppning; tvänne skarpa skott sträckte de närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
