Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 320 —
snyterr!» som utgjorde den nya visdom, som inpräntats
det läraktiga djuret af husets gamla stamgäster under
de sista månadernas Spännande väntan.
Kung Carl hade verkligen slagit sig ned i rådman
Walks präktiga köpmansgård. När han trädde in i
förstugan, neg Ulla Halvorsen ända till marken
fortfarande insvept i sin röda schal, med armarna korslagda
öfver bröstet och med sitt vackraste välkomstleende.
Carl den tolfte gaf henne en förundrad och
forskande blick, i det han hälsade henne med handen.
Hans långa värja släpade mot trappstegen, när ban
steg uppför trappan och af sina två pager lystes in i
storstugan.
»Herre Jesus, jag fick en blick!» ropade jungfru
Ulla nära att dåna. »Först i detta ögonblicket känner
jag, att jag är kvinna. Han kommer ju som själfva
Guds son från himmelriket ned till oss i detta fattighål!»
»Också jag såg detta kungliga öga», försäkrade
Anea Hoyer, som sökt beskydd i rådmansgården.
»I, gamla bagarenka?» sade Ulla medlidsamt.
»Nej, det var mitt svarta hår, min smärta gestalt och
min nya brosch, som hjälten såg.»
Inne i den höga timrade stugan med bjälkar i
taket, blommiga dynor på bänkarna längs väggarna
och utskärningar och sinnrika inskrifter öfver dörrar
och panelfält, stod kung Carl böjd öfver en karta,
som han med dolken hade fäst vid bordskifvan, för
att icke draget från de spräckta rutorna skulle blåsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
