Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 327 —
stät,» ljöd gunstlingspagens mjuka röst bakom Carl
den tolfte.
Under de senare åren af sitt lif fann hjälten behag
i att hafva svenska ynglingar i sin närhet, och med
rörande omsorg tog han ofta sin egen kappa och höljde
Öfver den sofvande ynglingen på vinterfältbädden,
medan han själf sof utan betäckning.
»Låt dem komma», befallde konungen och rätade
på sin manliga gestalt.
Hans Colbjörnsen och Jens Munk trädde in med
värdig hållning och hälsade höfligt. Konungen
mottog dem med rynkade ögonbryn och åhörde deras
framställning, att kvinnor och barn, som flytt till
Askviken och Sanön, icke måtte blifva förfördelade
och därför erhålla fribref.
»Hvilka ären I, gode män?» frågade konungen.
»Hans Colbjörnsen.»
»Jens Munk.»
»Colbjörnsen, denne stråtröfvare, som utan att
vara soldat, mördar och härjar i min kungliga här!»
utbröt majestätet och betraktade Colbjörnsen stelt.
»I ären båda mina fångar.»
Kungen gick fram och tillbaka, drog till hälften
ut sin stora värja med det förgylda messingshandtaget
och stötte den hårdt i skidan igen, knep ihop
läpparna och drog dem upprepade gånger upp under
näsan, ett säkert tecken till, att han var vred.
»Galgen förtjänen I för eder framfart mot mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
