Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 329 —
han såg, att alla voro oskadade med undantag af Jens
Munk, som hade ett hål i hufvudet, log han förnöjd.
»Jag faller icke för någon annan kula än den, som
därtill blifvit bestämd,» sade han till norrmännen. »När
den kommer, hjälper mig ingen försiktighet och mina
fiender intet anslag. Jag rider säker genom fiendtliga
skaror, jag går också tryggt genom elden, ty Herren
säger: ’Lågorna skola icke röra vid dig; jag är din
Gud och din frälsare.’ — Sen I, norske män, denna
tro har jag fått genom otaliga underbara räddningar
ur större lifsfaror än denna. Därför skall jag segra
öfver eder alla och blifva eder en nådig konung.»
Hans Colbjörnsen ryckte på axlarne.
»Staden brinner i norr och i söder, Eders
Majestät!» ljöd plötsligt en stentorsstämma i bakgrunden
af rummet, och general Delvigs krigiska gestalt stod
på tröskeln — till evigheten.
Salen var nu uppfylld af högre svenska officerare,
som alla med mörka blickar betraktade det tilltagande
eldskenet på himmelen. Konungen nickade, som om
han varit synnerligen belåten med generalens förklaring;
han slog ut med handen och gick ned för trappan.
Men då han nere i porten hörde lågornas sprakande
öfver de spetsiga hustaken, bet han sig häftigt i
fingrarna, som han alltid plägade vid stark sinnesrörelse.
Konungen gick öfver kyrkogården till
garnisonens fältskär, Erik Raufn, som förband de svenska
sårade. General Delvig gick några steg framför kungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
