Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 333 —
att beröfva henne framtid, ära och lycka. Genom en
annan besynnerlig slump, som kunde räknas till en
hämnande rättfärdighets verk, blef samma
vindskammare, som modern nyligen bestämt till dotterns lyckas
graf, nu hennes egen. Sista gången någon såg Ulla
Halvorsen var, då hon skyndade upp på sin kammare
ännu iklädd dräkten af blå taft för att rädda ett eller
annat värdeföremål. Lågorna spärrade ingången för
henne. Grannarna sågo henne våga samma språng
ut på det brinnande taket som nyligen Olaug för att
vinna friheten. Modren försvann i en vindslucka och
blef aldrig mera sedd.
När klockan var sju, stod Fredrikshald i ljus låga.
Fienden uppgaf hvarje släckningsförsök. Trumhvirflar,
hornsignaler, kommandorop kallade soldaterna samman
till afmarsch. I nästa ögonblick utbredde sig paniken
i de oordnade massorna; gränderna blefvo eldgap,
husen brandfacklor; lågorna reste sig i tornhöga
eldpelare, som brakade och gnistrade, och ned öfver det
glödande eldgapet spydde fästningen granater och
skrot in i de tätt sammanpackade soldatklungorna. Det
var icke längre en strid, det var ett mördande utan
nåd och förbarmande.
Midt i denna trängsel sågos likväl ännu drag af
mänsklighet och upphöjdhet. Den starke skomakare
Kjell kom ut ur sin brinnande stuga med en svensk
sårad, som var anförtrodd åt hans omsorg. Norrmannen
bar den sjuke, som hade slagit armen kring hans hals,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
