Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 334 —
med samma ömhet som en moder sitt barn. Han
talade lugnande och tröstande ord, medan svetten
sprang fram på hans egen panna, och hans ögon
spejade rundt omkring för att upptäcka en utväg ur
eld-hafvet, till dess att bålet slog tillsamman öfver dem båda.
Mamsell Jonassen vände tillbaka för att rädda
papegojan i »Den förgylda nyckelns» brinnande
krogsal, men fann sig plötsligt instängd mellan brinnande
väggar. Hennes ångestskri blef hördt. Nils Ankers
skäggiga vildmansansikte’ tittade förnöjdt fram midt
ibland rökskyarna.
»Tack för presenten härom sistens. Nu gifver
jag mamsell en annan igen.»
Därmed lyfte han henne i sina armar och bar
henne i säkerhet ned till älfven.
Som en fredlig idyll midt uppe i allt detta
mänskliga elände verkade ett litet stilleben i en hydda
utanför staden under fästningen. Här stod skeppar Daniel
framför en spegelstump; en nyslaktad höna låg på
bordet. Han insmorde sitt ansikte med dess varma
blod och gjorde emellanåt några ynkliga grimaser;
därefter inhöljde han sitt hufvud i en näsduk med röda
kanter och sin vänstra arm i ett bloddrypande bandage,
haltade rundt omkring på golfvet och yttrade
medlidsamt:
»Se bara, huru de rackarne ha ställt till lille Daniels
vackra ansikte! Det måste han hafva sig en äkta
tokayer för från Brasiliens varma land.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
